Fru talman! Jag kunde inte låta bli att begära replik på Lars Johanssons skrytvals. Ska vi tro Lars Johansson rätt så lever vi i den bästa av alla världar. Den svenska energipolitiken är ett föredöme utan några som helst fläckar. Men jag tycker att det inte stämmer särskilt väl med sanningen. I själva verket är det ju så att skandalerna duggar tätt, inte minst över det statliga bolaget Vattenfall, som gång på gång fått stå i skottgluggen.
För något år sedan handlade det om att Vattenfall struntade i de miljöpolitiska mål som riksdagen hade beslutat om. För detta fick näringsministern motta väldigt mycket kritik. Nu har det sent omsider kommit in en ändring för att vi ska se hur Vattenfall kommer att förhålla sig till dessa mål, som har kommit in i bolagsordningen. För några veckor sedan kom det nya skandaler. Det påstods att Vattenfall hade minskat sin produktion av el för att hålla uppe priserna.
Åtminstone i den officiella retoriken ska kärnkraften avvecklas. Som ett led i detta avvecklades Barsebäck. Samtidigt höjdes effekten i resterande kärnkraftverk. Vi bygger också kabel till Finland för att ta in kärnkraftsel den vägen. Det är alltså en form av dubbelmoral så att det skriker om det.
Elcertifikaten framhävs också som någonting som ska ändra den svenska energiscenen på ett påtagligt sätt. Men om man lever upp till de långt gångna ambitionerna för 2016 skulle den förnybara elen motsvara 10 % av den totala elproduktionen. Det kan trots allt inte i rimlighetens namn vara frågan om några mer substantiella satsningar. Man ger ett sken av att detta är någonting oerhört. I själva verket innebär 10-procentsnivån att det fortfarande är en ganska begränsad del av den totala elproduktionen som är förnybar.
Man talar väldigt lite om kostnaden. Kostnaden döljs på räkningen och i alla andra sammanhang. Dessutom planteras det in godtycke och krångel som vi i Moderaterna tycker är väldigt allvarligt. Marknaden tycker aldrig om godtycke och krångel.