Fru talman! Vi har väl alla varit införstådda med
eller i varje fall trott att den växande tjänstesektorn
i vårt samhälle, särskilt inom
telekommunikationsområdet, skulle ge landets alla
delar möjlighet att vara med i utvecklingen. När det
gäller telekommunikationer har det ju mindre
betydelse om man arbetar centralt i huvudstaden
eller ute i landets glesbygder -- det går i praktiken
lika snabbt att åstadkomma den service som
behövs.
Utvecklingen inom Telerespons drar den här
utvecklingen i tvivel. Man funderar vart vi
egentligen är på väg och om det verkligen går att
nyttja tekniken på det sätt som det har framställts
på.
För bara några månader sedan fick personalen
inom Telerespons norra region veta att det fanns
övertalighet inom företaget. Men samtidigt sades
det också att det inte fanns någon sådan inom norra
regionen -- övertaligheten fanns i landets södra
delar. Telerespons ledning skrev: ''Med de interna
produktionspriser som används i mäklarprocessen
kan vi framhålla att Gällivare, Luleå, Skellefteå
och Gävle är de bästa driftsområdena''. -- Så skrev
alltså Telerespons ledning i november. Men det var
då det!
I februari skulle flera enheter läggas ned, bl.a. den
i Luleå. Det skulle betyda att minst 68 kvinnor blev
arbetslösa. Allt talar för att planeringen inom
Telerespons präglas av viss instabilitet och
osäkerhet inför framtiden, och det drabbar de
anställda hårt under de närmaste åren. Ena dagen
får de veta att de är Sverigebäst i sina jobb och
nästa dag att de skall få sparken för att de är
olönsamma. Skulle en sådan här verksamhet vara
privatägd skulle cheferna säkerligen bytas ut
ganska snart.
Här i huset finns också en stor medvetenhet om hur
viktigt det är att behålla och utveckla
tjänstesektorn, inte minst i den nordligaste delen av
landet. Det gäller i synnerhet sysselsättningen för
kvinnorna, som har allra svårast att få jobb. När
samhället försöker stimulera insatser för att få till
stånd fler jobb för kvinnorna agerar alltså
samhällsägda företag -- nu Telerespons -- tvärtom
och lägger ned jobben i tjänstesektorn i de regioner
och områden där arbetslösheten är störst, i det här
fallet i Norrbotten och Luleå.
Hur skall vi klara regionalpolitiken om inte de
samhällsägda företagen ställer in sig på det utan i
stället saboterar inriktningen att skapa nya jobb för
kvinnor i glesbygdslänen? Vad är alla de vackra
beslut som vi fattar här i riksdagen värda om ingen
följer upp dem? Hur skall vi klara utvecklingen i
Norrland om inte kvinnorna kan få jobb inom de
här nya branscherna?
Som jag sade tidigare är det här jobb som inte är
direkt beroende av var i landet de är belägna,
eftersom servicen sköts via telekommunikation. Då
borde man naturligtvis ta hänsyn till
arbetsmarknadssituationen när man företar
strukturförändringar. Jag måste därför fråga
kommunikationsministern: Anser inte statsrådet
att Telerespons bör ta sitt regionalpolitiska ansvar,
då man vill sparka 68 kvinnor i Luleå och så
småningom även i Gällivare?
I svaret säger statsrådet: ''I den mån man anser att
regionalpolitiska åtgärder är motiverade skall dessa
hanteras genom de medel som regionalpolitiken
tillhandahåller.'' Man kan verkligen fundera över
formuleringen ''i den mån man anser att
regionalpolitiska åtgärder är motiverade''. Är det
företaget ensamt som skall bedöma det? Skall
företagen styra regionalpolitiken i vårt land? Vilket
värde har i så fall de beslut som vi fattar här i huset?
Anser Odell att ägaren via sitt ägaransvar skall göra
någonting åt det här och engagera sig i de här
frågorna eller skall vi överlåta åt
företagsledningarna att ta ställning till alla effekter
som omstruktureringar har på regionalpolitiken?