Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation nr 4.
Herr talman! Arbetet är centralt för människor. Villkoren för lönearbete är i många fall helt avgörande för människors hela livssituation. Därför har utvecklingen av arbetsrätten varit en viktig del i kampen för demokratin.
Men arbetsrätten är ständigt ifrågasatt. Inte minst är det från arbetsgivarnas centrala maktorgan fortfarande ganska viktigt att ideologiskt driva principen om arbetsgivarens oinskränkta rätt att själv leda och fördela arbete, anställa och avskeda.
Jag tänkte i mitt anförande uppehålla mig vid lagen om anställningsskydd, som flera talare redan har varit inne på. Efter alla revor som har slitits upp i lagen sedan den kom 1974 är den faktiskt i starkt behov av att rustas upp.
Lagen om anställningsskydd är egentligen en social skyddslagstiftning. Den vilar i huvudsak på fyra grundstenar: tillsvidareanställning som norm och huvudregel, krav på saklig grund för uppsägning, tillämpning av turordningsprincipen vid uppsägningar och företrädesrätt till ny anställning. Lite tillspetsat uttryckt skulle man kunna säga att faller en faller alla. Systemet hänger ihop. Det är intakt, så att säga.
Det vi har sett under 30 år är hur anställningsskyddet och tryggheten undan för undan har undergrävts, både genom politiska beslut i riksdagen och genom Arbetsdomstolens tillämpning. Bland annat har antalet tidsbegränsade anställningsformer successivt utökats. I dag är det möjligt att anställa tillfälligt i elva olika fall. Från början var det bara tre. Det här rika utbudet av olika tidsbegränsade anställningsformer ger arbetsgivarna i dag omfattande möjligheter att undvika tillsvidareanställning.
I stället för fasta jobb blir det enstaka eller upprepade korttidsanställningar. Det är alternativ som alltför många arbetstagare erbjuds i dag. Man kan säga att undantagen är så många i dag att det börjar bli tveksamt om tillsvidareanställning fortfarande kan betraktas som norm och huvudregel i lagens mening.
År 2001 kom tvåpersonsundantaget som ger en arbetsgivare med upp till tio anställda rätt att undanta två personer från turordningsreglerna utan att behöva redovisa skäl eller saklig grund för sitt beslut. Sedan dess är det faktiskt så att många människor har vittnat om sin rättslöshet i många olika sammanhang.
De uppföljningar som har gjorts tyder på att kvinnor har missgynnats. Särskilt alarmerande är det naturligtvis med alla rapporter om att föräldralediga och gravida blockeras ut när turordningslistor upprättas.
I ca 90 % av alla företag har därmed anställningstryggheten i viktiga avseenden satts ur spel. Man kan alltid diskutera hur stort problemet är. Problemet kan inte mätas. Eftersom det inte finns saklig grund för uppsägning finns det inte heller möjlighet för dem som drabbas av detta att överklaga ett beslut. Mörkertalet är naturligtvis jättestort. Man får alltså lita till rapporter och vittnesmål som människor lämnat som faktiskt har drabbats av detta.
Tidsbegränsade anställningar liksom tvåpersonsundantaget innebär i praktiken att anställningsskyddet rundas. Försämringen av företrädesrätten från tolv till nio månader drar i samma riktning. Den rättspraxis som har utvecklats gröper också ur anställningsskyddet, bland annat genom generösa tolkningar i Arbetsdomstolen om vad som är godkända tidsbegränsade anställningar och vad som är saklig grund för uppsägning.
I en uppmärksammad aktuell tvist mellan Svenska Pappersindustriarbetareförbundet och Stenbecksägda Korsnäs om turordningsreglerna i LAS utmanas löntagarnas skydd mot godtyckliga avskedanden på nytt. Principen sist in först ut, en av grundbultarna i LAS, är inte av avgörande betydelse bara för den enskilde arbetstagaren. Den har även skapat ordning och reda på arbetsplatserna och därmed spelat en central roll för arbetstagarna och fackens förhållningssätt i den pågående omvandlingen i arbetslivet - till nytta inte minst för företagen.
Man kan egentligen bara beklaga att Pappers år 2004 ser sig tvingat att gå till domstol för att försvara sina medlemmars lagreglerade och självklara rätt till trygghet i anställningen. Sist in först ut är en viktig princip värd att försvara.
Herr talman! Närmare 600 000 människor var under förra året hänvisade till tillfälliga jobb. Det är nästan en fördubbling på drygt tio år. Mest utsatta är ungdomar, invandrare och kvinnor. Varannan LO-kvinna under 25 år är anställd på viss tid. Tillfälliga jobb och behovs- och timanställningar är vanligast inom offentlig verksamhet och servicenäringar. Vad vi ser nu är hur de vinner mark också inom industrin.
Konturerna av en arbetsmarknad uppdelad i ett A- och B-lag blir allt tydligare för den som vill se dem. För B-laget är det konjunkturerna som helt styr jobbchanserna. Ur arbetsgivarnas synvinkel är det förstås en ganska smidig lösning. Den säkerställer att arbetsgivarna vid varje givet ögonblick alltid kan köpa precis den mängd arbete man behöver. En
just-in-time
-arbetsmarknad är på väg att etableras som ett svar på det framväxande
just-in-time
-arbetslivet. Därmed kan man säga att arbetsgivarnas gamla krav på konjunkturanpassad arbetstid ser ut att kunna förverkligas. Problemet med detta är att kostnaderna vältras över på samhället och inte minst på de enskilda arbetstagarna.
Visstidsanställningar är helt enkelt undermåliga anställningar. De innebär alltid att arbetstagarnas rättigheter urholkas. Det handlar om varseltid, om saklig grund för uppsägning, uppsägningslön och annat som är förbundet med tillsvidareanställning. Förutsättningarna för att planera sin ekonomi omöjliggörs, samtidigt som många dörrar stängs för människor som inte kan uppvisa en god betalningsförmåga. På arbetsplatserna ger tillfälliga jobb mindre inflytande och ökad rädsla för att ställa krav på arbetsförhållanden och arbetsvillkor. Arbetsplatserna blir tystare.
Det är en upprörande orättvisa att mer än en halv miljon människor - de flesta kvinnor - saknar anställningsskydd och möjlighet att planera sin ekonomi, sitt liv och sin fritid. Det är ingen överdrift att påstå att arbetet faktiskt därmed tränger ut själva livet. Det borde vara uppenbart för alla att nuvarande regler ger arbetsgivarna mycket omfattande möjligheter att erbjuda tillfälliga jobb i stället för fasta anställningar. Som en följd av detta är arbetsmarknaden i stark obalans - där kan jag hålla med både kristdemokrater och folkpartister - där arbetsgivarkravet på flexibla lösningar mer än väl tillgodoses, men till priset av undermåliga otrygga anställningar för ett växande antal människor.
Herr talman! Trygghet och tillväxt är inte kommunicerande kärl, som Moderaterna gärna ser det, utan varandras förutsättningar. Därför är den pågående utvecklingen på arbetsmarknaden inte bara ett problem för enskilda individer utan även ett hot mot en långsiktig och uthållig tillväxt och för en finansiering av välfärdspolitiken i framtiden. Det är därför vi i Vänsterpartiet menar att det är oerhört angeläget att återställa anställningsskyddet i LAS och stärka löntagarnas rättigheter på nytt.
Grunden i anställningsförhållandena ska självklart vara fasta heltidsjobb. Utifrån detta ska undantag kunna göras, men bara i kollektivavtal och genom central arbetstagarorganisation. Det innebär naturligtvis att dagens överenskomna visstidsanställning i LAS måste avskaffas. Vi menar också att en takregel måste införas. Alla korttidsanställningar ska efter en viss tid automatiskt övergå i tillsvidareanställning. Tvåpersonsundantaget i LAS måste självklart upphävas. Återanställningsrätten ska på nytt utsträckas till tolv månader.
Herr talman! Min förhoppning är att riksdagen redan i höst ska få ta ställning till lagförslag som lägger om kursen och på nytt stärker lagen om anställningsskydd.