Herr talman! Att begära replik i den här debatten på det förra anförandet blir lite grann som att koka soppa på en spik, men jag gör ändå ett försök.
I mitt anförande tog jag upp bostadssubventionerna som en faktor som riskerar att driva på företagen att snabba på tidsplanerna och hålla kostnaderna nere för att klara normhyrorna, som är satta för att man ska kunna ta del av byggsubventionerna. Det är en faktor som möjligen skulle kunna begränsa deras utrymme för att tänka till, tänka efter och ligga i framkant när det gäller att skapa goda och hållbara miljöer för människor att leva i.
Den bostadspolitik som förs i dag är Anna Wallentheim i högsta grad ansvarig för och har varit det sedan några år tillbaka.
Vi har brottats med hållbarhetsfrågorna. Just nu för vi väldigt mycket diskussioner om dessa frågor i de bostadspolitiska samtalen. Vi hyllar till exempel byggandet i trä, därför att det är ett hållbart byggmaterial. Man kan kritisera andra material på andra grunder. Men här är det fråga om hållbarhet, och det är en jätteviktig sak att jobba med.
Jämlikhet och jämställdhet i det offentliga rummet är en viktig fråga att arbeta med när det gäller att skapa trygga miljöer och ett mindre segregerat samhälle.
Att vi har bristande jämlikhet, bristande hållbarhet och segregation i samhället är en följd av den bostadspolitik som Anna Wallentheims parti för. Att ni vill föra in detta som specifika punkter i arkitekturpolitiken måste vara ett tecken på att den bostadspolitik som förs har misslyckats.