Herr talman! Arkitekturen är byggherrens ansvar. Vi formar en politik som ger långsiktigt hållbara villkor för arkitekterna och deras bidrag till det samhällsbygge vi är överens om. Det är en kostnad som i slutändan tas av byggherren som en investering och som sedan de boende genom att få bostaden upplåten till sig betalar och därigenom bidrar till kommande generationer.
Det är kännetecknande att en del av bostadsmarknaden får omfattande miljardsubventioner medan andra delar av bostadsmarknaden inte får det. Det är alltså skilda villkor för aktörerna på denna marknad vad gäller att kunna parera och hantera sitt byggande beroende på om de har subventionerade bostäder eller inte.
Man kan alltid träta om huruvida 6 miljarder, 5,2 miljarder eller hur mycket det är skulle kunna användas bättre.
I sin replik beskriver Anna Wallentheim den nuvarande bostadspolitikens misslyckande. Folk tvingas tacka nej till jobb, unga tvingas tacka nej till studieplatser, rörligheten på bostadsmarknaden är dålig och bostadsbyggandet minskar när det skulle behöva öka. Det är tacknämligt att Socialdemokraterna sätter fingret på detta misslyckande och att de i sin målformulering också manifesterar detta misslyckande genom att i efterhand tala om att det är detta de skulle ha gjort. Det är som att kasta in jästen efter degen.