Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 3 i utrikesutskottets betänkande om internationell miljöpolitik. Den har vi i Folkpartiet tillsammans med Miljöpartiet och Kristdemokraterna, och den handlar om att införa en internationell miljödomstol, vilket jag tänker ägna detta anförande åt.
"Vi ärver inte jorden av våra föräldrar - vi lånar den av våra barn." Så löd den gamla klyschan från miljörörelsens 1970-tal, och nog gäller detta allmängiltiga budskap för både tidigare och kommande generationer, både i Sverige och i andra länder. På samma sätt som människan enligt liberalismen inte har rätt att skada andra människor har vi inte heller rätt att förstöra kommande generationers möjlighet att växa upp i en god miljö.
På jorden i dag finns det mesta som vi behöver. Det handlar om luft, vatten, jord, solenergi och annat som fungerar i livsnödvändiga system tillsammans med det levande. Men de här naturtillgångarna är inte oändliga. Därför måste vi hushålla med resurserna.
Även om vi i dag inte kan förutspå hur kommande generationer kommer att vilja leva sina liv eller hur människor och djur kommer att vara är det inte speciellt djärvt att ändå göra antagandet att dessa också kommer att vilja ha rätten till rent vatten, frisk luft och en uthållig miljö. Därför stöder vi i Folkpartiet förvaltarskapstanken.
Hoten mot miljöutvecklingen i världen ligger inte i globaliseringen. Avgaserna och föroreningarna skyr ju inga nationsgränser. Därför behöver de bemötas med mer globalisering. Men framför allt måste solidariteten och miljömedvetandet globaliseras. Även om marknadsekonomi är grunden för att lösa många miljöproblem, både globalt och lokalt, krävs det att staterna sätter upp tydliga lagar och spelregler för att förhindra miljöförstöring. Det ska kosta för företagen att skita ned, på ren svenska. Mer behöver satsas på olika föroreningsrätter, global skatt på koldioxidutsläpp med mera.
Ansvaret för hållbar utveckling vilar ändå tyngst på oss i den rika västvärlden, men utvecklingsländerna måste också ha egna alternativ. Vi måste också våga ställa relevanta krav på dem. Det är vår moraliska skyldighet att nedmontera västvärldens nationalstatsegoism, genom att till exempel avskaffa hinder för utveckling, rasera tullmurar och skulder, men också genom möjligheter till utveckling genom bistånd. Skyddet av miljön ska inte ses som något lyxmål, något som de fattiga kan bekymra sig om när de har nått en viss levnadsstandard. Här måste vi ha ett aktivt miljöbistånd för att sanera u-ländernas ofta redan skadade miljö och också införa miljövänlig teknik.
Liberalism handlar mycket om utvecklingsoptimism. Det handlar om att vi vill motverka växthuseffekten, som utgör det största globala miljöhotet i dag. Det handlar om att höja skatterna på miljöfarliga utsläpp och i stället sänka beskattningen av arbete.
Det handlar om att införa en europeisk koldioxidavgift för att stoppa luftföroreningar och försurning, som gärna kan bli på internationell nivå efterhand. Men framför allt vill vi liberaler skapa ett internationellt regelverk för att kunna sätta dit miljöbovar och ställa krav på progressiva miljöreformer hos länderna.
I dag lider det globala samarbetet i miljöfrågorna brist på starka institutioner. Internationella miljökonventioner är väldigt viktiga och bra. Men hur effektfulla blir de om vi inte kan genomdriva dem på allvar? Då blir det mest tomma men vackra ord.
Genom att inrätta en internationell miljödomstol skulle internationella ramverket på miljöområdet kunna stärkas och ett fungerande sanktionssystem komma till stånd. Det skulle i sin tur främja efterlevnaden av alla de internationella miljökonventioner vi har och som faktiskt är verksamma och bra.
På global miljönivå står i dag en rad organ med Förenta nationerna i centrum. Inom FN-systemet har vi FN:s miljöprogram, UNEP, som jag tror att fler talare kommer att nämna. Vi har Kommissionen för hållbar utveckling, Commission on Sustainable Development, CSD, och diverse olika miljökonventioner och initiativ, exempelvis toppmötet i Johannesburg 2002. Men det saknas institutioner som kan följa upp dessa beslut fullt ut.
Vi har ingen internationell miljödomstol i dag, även om den internationella domstolen i Haag har en särskild miljökammare. Det sker förvisso diskussioner om hur UNEP, FN:s miljöorgan, skulle kunna stärka sin roll. Men jag tror inte att det räcker på sikt om vi vill implementera exempelvis Kyotoprotokollet.
Vi behöver en domstol då miljöfrågorna kanske är de mest gränsöverskridande globala problem vi har i dag. Inspirationen kan vi hitta från andra fält på den internationella agendan. Se exempelvis till ICC, den internationella brottmålsdomstolen, Krigstribunalen i Haag och andra olika internationella domstolar. De har varit svårt och kämpigt att få i gång dessa. Många länder har vägrat att engagera sig. Det gäller inte minst om vi tittar på miljöfrågorna. Här har Sverige en viktig roll att spela för att se till att någonting händer.
Sist men inte minst: En liberal, global miljöpolitik tar alltid sin utgångspunkt i det personliga engagemanget. Vi måste uppmärksamma att individens initiativ ofta varit nyckeln till en mer miljövänlig värld. Skulle 10 % av västvärldens befolkning börja köpa exempelvis rättvisemärkta och miljömärkta produkter skulle det förändra världen mer än allt bistånd gör tillsammans, säger en del internationella organ.
Minns bara vad som har hänt på hemmaplan. De svenska konsumenternas efterfrågan på miljövänligt toalettpapper och återvinningsbara kaffefilter har drivit bort miljöskadliga produkter från marknaden.
Miljöförstöring och resursslöseri beror i stor utsträckning på att miljön har betraktats som en fri tillgång som man kan hantera hur som helst. Äganderätter och ekonomiska styrmedel är därför bra exempel på hur man kan ha effektiva metoder för att använda marknadskrafterna i miljöpolitiken. Här har vi alla ett ansvar.
Fru talman! Jag vill avsluta med någonting som jag tycker är viktigt i all politik och inte minst i miljöpolitiken. Vill man förändra världen måste man börja med sig själv. Det gäller inte minst oss som lagstiftar i denna kammare. Först då kommer politiken att bli allvar.