Fru talman! När det gäller frågan om UNEP håller jag inte med Lotta N Hedström. Jag tycker att vår text i betänkandet bejakar utvecklingen mot att UNEP ska få en konstruktion som mer och mer liknar en egen världsmiljöorganisation så att säga. Det är det valet vi gör i stället för att bygga en separat organisation. Vi arbetar i den riktningen.
På de andra punkterna kan det kanske stämma att Miljöpartiet vill gå längre och kanske ha en sådan hög hastighet att man blåser bort gräset. I så fall dör kon.
Jag vet inte vad Göran Persson har tagit upp, men jag menar kanske att tiden nu är ute för amerikanarna att ansluta sig till Kyotoprotokollet. Det börjar bli för sent. Vi vet att Bushadministrationen säger nej. Jag har pratat med dem själv. Senast utrikesutskottet var där stannade jag en extra dag. De är inte intresserade. Man behöver inte tjata på någon som inte lyssnar. Det är ganska meningslöst. Tyvärr kan vi inte så länge Bushadministrationen sitter räkna med att vi får någon ratifikation av Kyotoprotokollet.
Där hjälper inte en miljödomstol. Den skulle kunnat träda till om vi hade haft ett ratificerat protokoll och man bröt mot det. Då är domstolarna intressanta. Men den fyller ingen funktion innan ett program har blivit godkänt. Problemet är ju att amerikanarna inte godkänner det som deras diplomater har förhandlat fram. Egentligen är det inte regeringen heller, utan ytterst är det kongressen som är motsträvig i det här fallet. Det är ju sorgligt att det är så, men det är ett faktum.
Visst är vatten ett politiskt ansvar. Men om vi har regimer som inte bryr sig om sin egen befolkning, som har
bad governance
på engelska, ett dåligt ledarskap, kan vi inte bara finna oss i det. Då får vi gå andra vägar för att se till att människor får livets nödtorft, bland annat vatten.