Fru talman! Vi ska nu debattera livsmedelspolitik. Först vill jag informera om att vi står bakom samtliga reservationer. För att spara tid yrkar jag dock bifall endast till reservationerna 1, 6 och 12.
Fru talman! De senaste månaderna har vi översköljts av artiklar, nyhetsinslag, debatter och kritiska kommentarer kring den så kallade hästköttsskandalen. Aldrig har väl en låda lasagne fått så mycket publicitet. Aldrig trodde väl vi konsumenter att det fanns sådana avarter inom livsmedelsbranschen. Det är så häpnadsväckande fakta som kommit fram när nationella livsmedelsmyndigheter börjat granska slakterier och livsmedelstillverkare att vi sannolikt bara sett toppen på isberget i detta som synes organiserade fusk. Kreativiteten är stor bland fuskarna, samtidigt som kontrollerna från inte minst nationella myndigheter över lag varit konsumentosäkra.
Det handlar inte bara om förtroende mellan konsument och producent. Det handlar också om vad vi stoppar i oss. Är det förenat med risker? Kan vi lita på att djuren slaktats med godkända metoder? Har villkoren för god djurvälfärd uppnåtts? Vilka tillsatser har förts in i produkterna? Och så vidare. För en tid sedan marknadsfördes fläskfilé som oxfilé genom att det hade tillförts extra färgämnen i köttet. Bara insikten om att den typen av hälsoriskframkallande aktiviteter förekommit ända ute i butikerna borde få varje medveten konsument att verkligen vara än mer kritiskt granskande mot de livsmedel som säljs.
Utöver de rent hälsomässiga effekterna finns också ett hållbarhetsperspektiv. Vi vet att köttproduktionen driver på klimatutsläppen av både lustgas och metangas. Det är då naturligt att produktionen måste förfinas i enlighet med nya forskningsresultat och vetenskapliga rön. Så är det tyvärr inte inom hela EU. Även inom Sverige finns det förbättringspotential kring att finna mer miljövänliga metoder. På det viset borde det också finnas goda förutsättningar att skapa nya kontrollmetoder, så att köttet som lämnar slakterierna och tillförs till det processade köttet är noggrant kontrollerat och utprovat. Egenkontroller av kött är bra, men uppenbarligen inte tillräckligt för att konsumenterna ska känna sig säkra på att produkterna på hyllorna verkligen innehåller det som utlovas på förpackningarna.
Jag har frågat både statsministern och landsbygdsministern ifall regeringen är redo att driva på frågan om ursprungsmärkning av processat kött. Statsministern undvek att svara på frågan. Till landsbygdsministern ställde jag följande fråga vid EU-nämndens sammanträde: "Om kommissionen skulle upptäcka att det går att kontrollera ursprunget, är regeringen då positiv?" Landsbygdsministern svarade: "Då kommer regeringen med säkerhet att pröva frågan på ett mer positivt sätt än vi gör med den kunskap vi har i dag, alltså att det inte finns något sätt att med säkerhet styrka ett djurs geografiska identitet."
Jag tolkar det som landsbygdsministern sade som ett historiskt uttalande från den borgerliga regeringen, som snart suttit vid makten i sju år. Sakta men säkert följer regeringen det socialdemokratiska kravet att alltmer ska ursprungsmärkas, vilket är positivt. Det har tagit många år av trätor, diskussioner och debatter. Förhoppningsvis börjar regeringen i spåren av skandalen ta sig en funderare på om frivillighet verkligen är den lämpligaste vägen. Gång efter gång har vi hört att branschen ska lösa detta genom frivilliga åtaganden så långt det bara är möjligt. Regeringens uppfattning har varit att det annars skulle bli fördyrande och krångligt, troligen tvinga bort producenter från marknaden och så vidare.
Regeringen var ju till och med tvungen att lämna ett särskilt yttrande när ministerrådet fattade beslutet om ursprungsmärkning av fryst och färsk fågel, lamm, gris och så vidare. I det yttrandet gav den svenska regeringen uttryck för samma negativa uppfattning som tidigare men ställde sig ändå bakom förslaget.
Fru talman! Sammantaget visar hästköttsskandalen på att ursprungsmärkning är helt avgörande för hur livsmedelsbranschen i närtid och framtid ska återfå ett förtroende hos konsumenterna. Varje person som köper förpackad mat har enligt oss socialdemokrater rätt att kräva tydlig och vägledande förpackningsinformation. Det gäller alltifrån ursprung till innehåll, tillsatser och så vidare.
I en modern livsmedelmiljö torde det vara en självklarhet. Men uppenbarligen finns bristerna så långt ut i produktionsleden att EU:s medlemsstater via sina livsmedelsmyndigheter och polisiära myndigheter måste gå mycket hårdare fram avseende kontroller, uppföljning, sanktioner och borttagning av felaktigt märkta livsmedel.
Fru talman! Det är viktigt att underlätta för konsumenterna att göra sunda och vettiga val av livsmedel. Nyckelhålsmärket är en bra idé. Vi tror att det går att utveckla ännu mer. Vi socialdemokrater vill tillsätta en utredning som granskar vilken vetenskaplig grund samhället har i rådgivningen till konsumenter, tar fram best practice från andra länder och så småningom föreslår ett nytt system för Sverige om en tydligare märkning av matens hälsovärde. Ett system som bör utvärderas är det brittiska, som har trafikljussignalsymboler som anger om maten är hälsosam eller inte.
Vi anser också att det bör finnas tydliga regler om användning av falska beteckningar vid servering på restauranger. Det gäller pangasiusfilé som helt plötsligt blir sjötunga, eller för den delen kött som presenteras som oxfilé men är av helt annat djur. Regeringen bör därför granska omfattningen av fusket med beteckningar och föreslå åtgärder som skyddar konsumenterna.
Fru talman! Sverige har generellt sett mycket bra dricksvatten. Vi har lärt oss att vi är ett föregångsland när det gäller det vatten som lämnar våra kranar. Det finns dock utmaningar som gör sig påminda och tvingar oss till ny handling och aktiviteter. I färskt minne är Östersund och cryptosporidiumparasiten eller den ökande användningen av så kallad relining vid renovering av vattenledningar i våra fastigheter då epoxyplast innehållande bisfenol A används.
Även om vi har det väl förspänt med våra dricksvattentäkter är ändå påfrestningarna stora på hela flödet från källa till kran. Det handlar om gamla vattenledningar som måste bytas ut, hormonstörande kemikalier som hamnar i vattentäkterna, ökade belastningar på vattenreningsverk i tätbefolkade områden och så vidare.
Vi måste jobba mycket förebyggande och agera kraftfullt för att minska spridningen av kemikalier i vårt dricksvatten. Därför behöver en myndighet få ansvar för att kontrollera och godkänna material som kommer i kontakt med vatten.
(Applåder)