Fru talman! Jag har inte några invändningar mot
någonting av det Petra Gardos har sagt i sin beskriv-
ning av situationen. Det måste finnas ett sätt att an-
hängiggöra nya omständigheter, ett slags säkerhets-
ventil. Jag håller fullständigt med om att det försätter
den asylsökande i en nästan hopplös situation att hela
tiden ha möjligheten - och med sig själv som gisslan
- driva ärendet vidare till den trygga hamn som heter
humanitära skäl. Det här är ett dilemma som vi alla
som sysslar med dessa frågor brottas med.
Jag vill föra in två allmänna synpunkter. Jag
måste för denna första gång i riksdagen få tillfälle att
ta upp mina erfarenheter av att besöka flyktingför-
läggningen i Gimo. Jag ägnade Valborgsmässoafton
åt detta. Jag talade med människor som hade varit här
i fyra år nu, och jag försökte göra mig en föreställ-
ning om vad denna ofta dubbeltydighet innebär. Jag
vill ta upp några allmänna synpunkter.
En sådan synpunkt gäller informationen, eller sna-
rare förtroendet, dvs. att förstå hur den svenska asyl-
processen är uppbyggd. 80 % av de ärenden som
läggs fram för Migrationsverket handlar om att det
inte finns några som helst identifikationsdokument.
Ett stort antal av de asylsökande har en föreställning
om att om deras identitet inte blir känd ökar deras
chanser att få stanna.
Eftersom jag har flyktingar i min egen familj har
jag alltid varit förvånad över detta. Jag har en foster-
son som flydde från juntans diktatur i Grekland. Han
var besjälad av att tala om vem han var och varför
han var här.
Redan att denna föreställning finns skapar en stor
tidsåtgång.
Där tror jag att den nya processen i längden - inte
omedelbart - kan betyda någonting. Nu är hela and-
rainstansen - hela slutvarvet i behandlingen - dold
för allmänheten, för de asylsökande och för oss andra.
Jag tror inte heller att bara för att det finns ett två-
partsförhållande med en domstolsprocess kommer
den att innebära någonting annat. Det är samma ut-
länningslag - om det nu är det. Men det förhållandet
att processen är öppen innebär att motiven klargörs
och att vi får en migrationsöverdomstol med en öppen
prejudikatsbildning. Det minskar godtycket och det
ökar genomsläppligheten i systemet - transparensen.
Därmed kan man få en annan typ av allmänt förtro-
ende för processen. Där har vi - och har haft - pro-
blem i dag.
Jag instämmer inte alls i klappjakten - den pågår
inte längre - om de usla på Utlänningsnämnden. Jag
har inte någon förståelse för den. De är utomordent-
ligt bra människor. De är besjälade av sitt arbete, och
deras jobb är ofta mycket otacksamt.
Jag tror därför att reformen i sig kan innebära en
öppning. I mitt nästa anförande vill jag återkomma
till frågan om vi måste ha detta tröskande med nya
omständigheter eller om det går att hitta någon möj-
lighet att få stopp på detta. Det är riktigt att följderna
är inhumana.