Fru talman! Jag kommer aldrig att kunna lösa det
här problemet. Möjligen kan vi göra det gemensamt i
just den här salen - förhoppningsvis kommer vi då att
vara några fler.
Vad jag tror att vi ska försöka resonera oss fram
till är följande. Om vi kan ställa oss på en grund som
väcker förtroende om en rättssäker process - den har
vi inte riktigt i dag, och det är där jag tror att proble-
met börjar - kan vi också med öppna ögon diskutera
en hard option, en tydlig och klar stupstock.
Nu har det blivit nya omständigheter. Även om
Utlänningsnämndens praxis redan nu är restriktiv kan
man komma igen på det här sättet. Den fråga som jag
kommer att ställa i lagrådsremissen - jag skulle
egentligen inte ta upp det, men vi måste få prata om
det här nu - är om det är möjligt när vi får ett nytt
system med en sista prejudicerande instans att också
ha ett tydligare slut på detta.
Varför jag inte tror att jag kommer att lösa det
slutgiltigt är att jag inte tror att det finns en lösning.
Det finns några oupplösliga dilemman när det gäller
flyktingpolitiken, och vi kommer alltid att ha dem.
Vad vi kan göra är att lindra motsättningarna och
förbättra situationen. Vi kan också förbättra arbets-
förhållandena för dem som arbetar i systemet i dag
genom att ge dem ökade resurser. Vårt problem för
närvarande är att vi ligger efter därför att vi har så
många fler asylansökningar. Men det är alldeles rik-
tigt, som Petra Gardos påpekar och vilket jag helt
håller med om, att det här går ut över de asylsökande
som har sina nya ärenden liggande och som får vänta
därför att de gamla ska harvas innan de kan tas upp.
Vad vi måste diskutera tydligt och klart är en av-
vägning mellan två rättsprinciper. Vi kan aldrig
stänga dörren helt för nya omständigheter - det kan
uppstå nya omständigheter - men vi kanske kan ge
det en sådan utformning att vi får bort en del av dem
som i dag håller kvar ärenden i cirkulation och skapar
besvärliga situationer för alla berörda. Det måste vi
ha en öppen diskussion om.
Jag tror att den bästa utgångspunkten i en sådan
diskussion är att vi inte säger att det finns en slutlig,
perfekt lösning, för det tror jag inte på. Perspektivet
är naturligtvis också - någonting som jag tror att vi i
framtiden ska ägna oss åt - det som har att göra med
migrationens karaktär. I dag diskuterar vi flyktingfrå-
gor som en del av migrationen, och sedan har vi ett
annat stort perspektiv som vi kommer att ställas inför
i framtiden. Vi har det i hela Europa. Vi måste kon-
statera att vi är ett stort migrationsområde. Värdet för
de människor som söker sig hit av att få ett uppe-
hållstillstånd bedöms av dem själva som oerhört stort.
Bakgrunden till det är ofta nog förföljelse, men inte
alltid. Då blir det den paradoxen att om man har turen
att vara förföljd i enlighet med Genèvekonventionen
kan man komma in "i värmen". Men om man inte har
det ska man tillbaka.
Det här handlar inte om de fattiga människorna i
världen. De lever på 1 dollar om dagen och inte har
råd - dem får vi aldrig träffa. Det handlar om männi-
skor som har resurser. Vad vi vet är att det i globali-
seringens tidevarv är fler och fler människor som har
resurser att ta sig hit. Därför tror jag också, om den
reform som vi talar om är ett första steg, att vi står
inför en mycket stor diskussion om migrationens
karaktär och behovet av en internationell reglering av
den. Jag säger det bara därför att jag alltså inte tror att
det är tillräckligt med den diskussion vi tar i NIPU,
även om den kan vara ett bidrag till att humanisera
vår faktiska flyktingpolitik.