Fru talman! Jag vill tacka för svaret på min inter-
pellation om attityder i och till skolan.
Bakgrunden till interpellationen är Skolverkets
rapport nr 197 om attityder till skolan från insidan av
elever och lärare och från utsidan av föräldrar och
allmänhet. Undersökningen år 2000 ger möjligheter
till att jämföra förändringar i uppfattningar hos de
olika grupperna under en sexårsperiod. Jämförelser
med de nordiska länderna har också gjorts. Den första
undersökningen gjordes år 1993-1994. Givetvis hål-
ler jag med Ingegerd Wärnersson om att elevernas
svar är oerhört viktiga - egentligen viktigast. Men jag
valde lärare och föräldrar eftersom elevernas svar
borde kräva en helt egen debatt.
Lärarna är inte bara den viktigaste yrkesgruppen
för att ge eleverna kunskaper och färdigheter, utan
också en mycket viktig yrkesgrupp för folkhälsan,
hävdar jag. Att ge elever förutsättningar att bygga
upp sitt självförtroende ger trygghet och föder lust att
lära och leva.
I vårt moderna samhälle kan lärarna ses som den
viktigaste yrkesgruppen. Samtidigt upplever lärare
enligt rapporten Attityder till skolan 2000 brist på
inflytande över extra stöd till elever med behov,
storlek på klasser, undervisningsgrupper, skolmiljön,
skolans användning av resurser osv. En fjärdedel av
lärarna uppger dessutom att de inte kan kritisera för-
hållandena i skolan utan att det drabbar dem själva på
något sätt. Det är denna trend vi måste vända. Vi
måste börja lyssna på lärarna.
Fru talman! Kommunerna satsar i dag olika
mycket pengar på skolan. Kostnaden för en grund-
skoleelev varierar mellan 37 000 och 76 200 kr. Det
är inte självklart att mer pengar ger bättre studiere-
sultat. Ministerns Wärnerssonpengar kan öka lärartät-
heten, men med 0,069 % eller 7 lärare per 10 000
elever oavsett var på skalan kommunerna befinner
sig. Det blir bara en nödåtgärd från regeringen för att
försöka rycka till sig styrningen. I skolan, där alla
samhällets grupper möts, finns stora möjligheter att
främja en ökad folkhälsa, jämställdhet, social kom-
petens och att ha nolltolerans för mobbning och
främlingsfientlighet.
Dagens verklighet är sådan att skolan har fått ta
över alltmer av familjens fostrande ansvar. Att lyssna
på lärarna och ge dem högre auktoritet måste innebä-
ra att deras ord väger tungt. Om en lärare begär extra
stöd vid behov för en elev, måste denna begäran väga
lika tungt som när en läkare ordinerar en insats. Ty-
värr har inte en lärare i dag uppnått samma status som
en läkare.
Samtidigt som jag vill ge skolministern kredit för
det värdegrundsarbete skolministern genomfört, inser
jag att vi har ett gemensamt dilemma. Både Kristde-
mokraterna och Socialdemokraterna vill att kommu-
nerna fortsatt ska vara huvudmän för skolan. Vi tror
på närhetsprincipen. Samtidigt ser vi hur lärarkåren
verkligen skulle behöva få ett bättre erkännande. Det
har varit ett värdegrundsår. Jag skulle vilja fråga
skolministern om det inte är dags för ett lärarår.
Rapporten Education at a Glance från OECD
2001 visar bl.a. att Sverige är nummer ett av 18 län-
der när det gäller läsförmåga hos befolkningen i ål-
dern 16-65 år. När det gäller antalet undervisnings-
timmar per år för 13-åringar ligger vi dock allra lägst
av 26 länder. Kvoten mellan lönen för högstadielärare
med 15 års erfarenhet och bruttonationalprodukten
per capita placerar Sverige åtta från botten av 26
länder. Det är dags för läraryrkets renässans.
Jag vill därför fråga skolminister Ingegerd Wär-
nersson om hon skulle kunna tänka sig att gå i brä-
schen för ett lärarår.