Herr talman! Tack, Sven-Olof Sällström, för åtminstone det tappra försöket att beskriva den svenska modellen.
Jag tycker att Sven-Olof Sällström egentligen svarade på sin egen frågeställning under de första 10-15 sekunderna av sitt inlägg och kunde möjligen ha slutat där. Han sa att den svenska modellen är att parterna kommer överens utifrån de ramar som lagstiftaren sätter upp. Det var svaret på frågan. Det är de ramarna vi nu diskuterar.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Skärpta åtgärder mot missbruk av tidsbegränsade anställningar
När det gäller allmän visstid är det en ram som kammaren har beslutat om. Den ger ensidigt ett privilegium till arbetsgivarsidan. Vi tycker att det är fel och problematiskt. Jag diskuterade här under en liten stund varför. Det är precis det som är frågeställningen. Vilka grunder ska gälla när parterna ska komma överens? Är det grunder som ger carte blanche till arbetsgivarsidan, eller är det grunder som inte ger det?
Vi tycker att det är bättre att man har en lagstiftning och ett ramverk som ger rimliga villkor till särskilt utsatta grupper på arbetsmarknaden. Att vi skulle ha kommit på problemet för att EU-kommissionen har kommit på det är en fantasifull utgångspunkt från Sven-Olof Sällströms sida. Så är det inte. Vi var emot införandet av detta redan från början.
Vi har i likhet med många fackliga organisationer konstaterat att det leder till svårigheter för grupper som är utsatta på arbetsmarknaden, och det är vad det har gjort. Det är dags att försöka ändra på det så att vi får bättre och rimligare villkor för arbetstagarna på arbetsmarknaden. Det tycker Sverigedemokraterna är problematiskt. De ställer sig ensidigt på arbetsgivarnas sida. Det är trist att se.