Herr talman! Svensk arbetsmarknad ska präglas av ordning och reda och av goda villkor. Det tror jag de flesta av oss är överens om i kammaren. Det var något som alliansregeringen var mycket noga med.
Tillsvidareanställningar är grunden på svensk arbetsmarknad och har varit det under mycket lång tid. Under de senaste 25 åren har andelen anställda med en tidsbegränsad anställning varit relativt konstant och pendlat mellan 12 och 17 procent. Vi menar att tidsbegränsade anställningar fyller en viktig funktion på svensk arbetsmarknad. Det är också en viktig bro in på arbetsmarknaden för grupper som kan ha svårt att få fast anställning. Sverige tillhör de länder inom EU som har det allra största flödet att gå från en tillfällig till en fast anställning.
För företagen spelar de tidsbegränsade anställningarna också en mycket viktig roll för att kunna anställa personer vid tillfälliga arbetstoppar eller ersätta frånvarande personal. Denna möjlighet är avgörande för att klara konkurrenskraften för svenska företag.
Sedan 2010 driver EU-kommissionen ett överträdelseärende mot Sverige. Kommissionen har ansett att lagen om anställningsskydd inte ger skydd mot missbruk av tillfälliga anställningar på det sätt som EU-rätten kräver.
Herr talman! Alliansregeringen hävdade att reglerna i lagen om anställningsskydd lever upp till EU-rättens krav. Här hade vi alltså en tvist med EU-kommissionen. Detta var på grund av att det för alla tidsbegränsade anställningsformer i LAS antingen finns tidsgränser eller krav på att vissa objektiva förutsättningar ska vara uppfyllda. Sammantaget ansåg vi att det gällande regelverket ger det skydd mot missbruk som visstidsdirektivet krävde. Det finns inte heller några kända verkliga fall där man har staplat visstidsanställningar enligt LAS på det sätt som kommissionen befarade. Den undersökning som alliansregeringen beställde från SCB visar inte heller att det finns någon stapling som har sin grund i reglerna i lagen om anställningsskydd.
Men alliansregeringen tog kommissionens kritik på allvar och gick med på att göra förändringar i lagen om anställningsskydd, trots att regeringen inte delade kommissionens uppfattning om det bristfälliga skyddet. Det kom två olika departementspromemorior från alliansregeringen, men de stöddes inte helt fullt av arbetsmarknadens parter. Därför kom då ingen förändring till stånd. Nuvarande proposition från regeringen innebär att en relativt liten grupp anställda berörs, och förslaget har i stora drag accepterats av parterna. Det tycker vi är bra. Mot bakgrund av att det kan finnas en risk att Sveriges handlingsutrymme att välja lämpliga åtgärder för att förhindra missbruk minskar vid en eventuell fällande dom i EU-domstolen anser vi att förslaget kan accepteras.
I detta anförande instämde Annika Qarlsson (C).