Herr talman! Jag avser att i mitt anförande i huvudsak uppehålla mig vid frågan om trängselskatter. Det är å andra sidan inte någon okomplicerad fråga.
Före mig här i talarstolen viftade Lena Asplund med den utredning om trängselskatter som presenterades för ungefär en månad sedan. I den föreslås att trängselskatten ska förbli en statlig skatt och att alla väsentliga detaljer även i fortsättningen ska bestämmas av riksdagen.
Utredningen får svidande kritik inte minst från Naturskyddsföreningen, som säger att den hör bäst hemma i pappersåtervinningen. Jag är beredd att instämma. Hela utredningen kan ses som ett beställningsjobb från Finansen som under inga omständigheter vill överlåta makt, inflytande och beslut åt dem som kan frågorna bäst.
Om detta är man också överens lokalt över partigränserna. Själva uppdraget för utredningen var att lägga fram ett förslag som möjliggjorde för den lokala nivån att själv göra de prioriteringar som behövs.
Vad gör regeringen? Jo, i stället tillsätter den en ny utredning i hopp om att den ska lösa infrastrukturproblemen, bostadsproblemen och kollektivtrafiksproblemen i Stockholm. Man kan inte annat än ana varför. Det är ganska uppenbart att majoritetsföreträdarna i riksdagen helt saknar förtroende för sina lokala och regionala företrädare.
Själva grundproblemet är att det saknas investeringar och att de bromsas i Stockholm. Det hänger ihop med bristen på investeringsmedel. Regeringen och staten vill gärna lägga sig i, men man vill inte låta finansieringsmöjligheterna hamna där de hör hemma.
Vad stockholmarna tyckte och tycker råder det ingen tvekan om. Vid den folkomröstning som hölls 2006 förklarade stockholmarna mycket tydligt att de var beredda att betala trängselskatter, eller miljöstyrande avgifter, som man också kallade det. Men detta var förknippat med att intäkterna skulle gå till vägar och kollektivtrafik.
Regeringen har härvid en skuld till stockholmarna som vackert betalar men inte sett röken av någon förbättrad kollektivtrafik. I stället siar regeringen om att den ska öka skatten för att det ska ge mer intäkter.
Här visas också en grundläggande skillnad mellan blocken. Den härrör till själva synen på skatten, eller avgiften om man så vill. Vi socialdemokrater väljer att se avgiften som ett medel för att styra trafikflödet ur ett miljöperspektiv. Därtill möjliggör den investeringar för att underlätta framkomligheten både i kollektivtrafiken och på vägarna.
Här väljer de borgerliga partierna att i huvudsak se det som en intäkt. För att nå acceptans för trängselskatter - eller miljöavgifter, som jag mycket heller skulle vilja kalla det - måste de som betalar få se resultat av det. Allt annat är oacceptabelt.
Man får känslan av att regeringen inte är beredd att lägga några investeringar alls i Stockholmsregionen. Snarare får den göra några utspel hit och dit om utbyggnad av tunnelbanan, och sedan tillsätter man några utredningar. Men några spår ser vi inte röken av.
Det gör man samtidigt som man bakbinder de lokalt förtroendevalda och gång på gång trampar dem på tårna. Ta till exempel det nuvarande moderata finansborgarrådet i Stadshuset som under försöksperioden 2002-2006 var den som stod på barrikaden och ledde motståndet mot miljöstyrande avgifter. Sedan blev han överkörd av sin regering som ville permanenta försöket, eftersom högerregeringen inte kunde motstå intäkterna.
Stadshusmoderaterna och stödpartierna biter igen i det sura äpplet och säger: Okej då, permanenta försöket. Inför trängselavgifter. Men då vill vi som vet bäst hur man ska använda pengarna också vara dem som bestämmer över dem.
Här blir man blåst en gång till av en regering som inte förstår att huvudstaden är landets tillväxtmotor som just nu går på tomgång för att ingen tror på den politiska förmågan att lösa problemen.
Ett lokalt beslutsfattande skulle kunna få många positiva effekter. Det är inte bara det att det skulle kunna gå betydligt mycket fortare från idé till beslut. Det är inte bara det att det skulle bli bättre framkomlighet både i kollektivtrafiken och på vägarna. Det är inte bara det att stockholmarna skulle slippa stå som packade sillar i överfulla tunnelbanevagnar.
Det skulle också innebära en möjlighet till samplanering av bostäder och kollektivtrafik tillsammans med byggherrar och andra investerare. I stället för som det är nu där man letar russin i kakan skulle man kunna styra den framtida planeringen tillsammans. Det är just vad det handlar om.
Det handlar om aktörers tro på att behövliga investeringar blir av, och regeringen den utreder. Där står lokalpolitikerna och kan inte göra något, eftersom regeringen utreder.
Det man använder intäkterna från trängselskatten till handlar i huvudsak om sådant som staten ändå skulle ha varit med och bidragit till.
För mig handlar det i grunden om tillväxt och framtidstro. Just nu lägger man bostadsprojekt efter bostadsprojekt på is för att man inte litar på att de spårdragningar som man tidigare hade trott skulle ske blir av. De kommer inte till stånd.
Folk vill inte bo på ställen med dåliga kommunikationer. Det betyder inte bara att byggprojekt avstannar utan även att arbetstillfällen uteblir, arbetstillfällen som vi så väl behöver både i Stockholm och i resten av landet. De betyder också att företagens möjligheter att hitta den rätta arbetskraften begränsas eftersom det inte byggs några bostäder. Listan kan göras oändlig. Regeringen visar dock en tydlig ovilja att hålla hjulen snurrande, och det drabbar alla i Sverige.
Jag vet att många våndas över morgondagens votering. Många borgerliga riksdagsledamöter både från Stockholm och från Västra Götalandsregionen kommer att ha svårt att förklara sitt ställningstagande vid morgondagens voteringen när de kommer hem. Jag uppmanar såväl stockholmare som göteborgare: På dem, utkräv svar och ansvar! De företräder inte er, utan de företräder en regering som inte vill lösa storstadens problem.
Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga S-reservationer i skatteutskottets betänkande 19 och yrkar bifall till reservation 11.