Fru talman! Jag ser fram emot de fortsatta diskus-
sionerna, och jag uppskattar socialministerns positiva
attityd. Det finns mycket att göra, och jag tror att vi
kan bli mycket bättre på detta område. Som social-
ministern var inne på handlar det om att hela tiden
försöka att vinna nya människor och nya hjärtan som
brinner för den här frågan. Man skall inte lita för
mycket på de gamla strukturerna. De gamla organisa-
tionerna i all ära, men de har kämpat i många strider.
Det gäller nu att vinna nya människor.
Trycket är både kulturellt och kommersiellt. Mas-
sarbetslösheten driver ju fram en ökad brist på rutiner
och på dagliga uppgifter för många människor. Är det
något man behöver för att missbruka droger så är det
tid och pengar. Tid har ju de människor som står
utanför de dagliga rutinerna. Pengar har de kanske
inte, vilket i sin tur riskerar att driva fram en ökad
ungdomskriminalitet i form av bedrägerier, inbrott
osv. Sammanhållningen i samhället är utsatt för en
stor press.
Jag vill - och detta blir mitt sista inlägg i denna
debatt - lyfta fram ytterligare en fråga som har med
vården av missbrukare att göra. Det som är alarme-
rande är det statliga huvudmannaskapet för LVM- och
LVU-hem, där det bedrivs vård av unga och vuxna
missbrukare som är tvångsomhändertagna. Det kom-
mer nu allt fler rapporter om att kommunerna köper
platser i mindre omfattning. Till viss del har vissa
kommuner byggt upp egna och förhoppningsvis bättre
insatser, men i en del fall handlar det tyvärr om att
kommunerna flyr undan sitt ansvar. I storstäderna får
man kanske vänja sig vid synen av allt fler uteliggare
och utslagna människor på gatorna som inte får den
vård som de skulle behöva.
Jag blev överraskad av den hårda centralstyrning
som riksdagen har lagt på den statliga institutionssty-
relsen. Jag avser då det krav på likauppträdande som
gäller priser, beteenden osv. Många institutioner har
dålig förmåga att anpassa sig till rådande lokala för-
hållanden. Det vore dags att se över detta.
Nu skall fyra LVM-institutioner läggas ned. Ett
par av dessa är riktigt bra institutioner, men kommu-
nerna köper alltså inte några platser där. En femte
institution har fått en förvarning och kommer för-
modligen att läggas ned nästa år. Detta är oroväckan-
de. Allt går inte att lösa med öppenvård. Det här berör
människors trygghet och de anhörigas behov av vila.
Ett LVM-hem ger också missbrukaren en chans till
fem sex månaders nykterhet och en möjlighet att
ompröva sin situation för att motivera sig för en läng-
re tids nykterhet och vård och behandling. Framför
allt tänker jag på de anhöriga och på den totala sam-
hällsbilden. Vi får inte avhumanisera samhället. Det
är ju de sämst ställdas situation som visar välfärds-
samhällets rätta ansikte. Det handlar om hur de män-
niskor som är utslagna egentligen har det.
Efter att jag har satt mig in i situationen litet extra
under det senaste året har jag sett att det finns en del
att göra. Det handlar inte ytterst om resurser, eftersom
man använder en stor del av skattebetalarnas pengar,
men jag tror att pengarna kan användas bättre och
klokare. Därmed blir medborgarnyttan på detta vikti-
ga område större.
Jag hoppas att socialministern i sitt rådslag i sina
överväganden också kan väga in frågan om översyn
av den statliga vården.