Fru talman! Narkotikamissbruket är ett allvarligt
och mycket svårlöst problem. Vi moderater har alltid
förordat en restriktiv narkotikapolitik. Den strikta
hållning som vi har haft har efter hand fått ett mycket
brett stöd och har också varit relativt framgångsrik.
Som både socialministern och Widar Andersson
nämnt har vi emellertid på senare tid fått varningar
om att narkotikamissbruket successivt ökar bland våra
unga. Det är därför angeläget att positionerna mot
narkotika flyttas fram ytterligare.
Under de borgerliga regeringsåren infördes möj-
ligheten att utföra blod- och urinprov på personer som
misstänks använda narkotika. Avsikten med denna
lagändring var att skapa förutsättningar för att innan
ett missbruk blivit etablerat kunna ingripa med åtgär-
der av olika slag. För att prov skall kunna tas måste
missbrukaren ha uppnått straffmyndighetsåldern.
Även om socialdemokraterna i riksdagen gick emot
vårt förslag uppfattar jag att det nu är accepterat,
eftersom denna lagändring inte har rivits upp.
I dag kan vi se att missbruket kryper allt längre
ner i åldrarna. Därför har vi moderater nu föreslagit
att lagen ändras så att prov får tas även på personer
under 15 år när misstanke föreligger om att den unge
använt narkotika. Är socialministern beredd att arbeta
för en sådan lagändring?
I dag kan knappast någon ung människa undgå att
få information om narkotika och dess risker. Detta är
positivt. Det bör fortsätta, men det måste också ut-
vecklas. Widar Anderssons tankar i denna fråga kan
jag helt ställa mig bakom.
Samtidigt måste man vara medveten om att för
den unge är frågan om narkotikabruk för egen del
oftast avlägsen och förhoppningsvis främmande när
informationen ges. Däremot har föräldrar ofta brist-
fälliga kunskaper om narkotika, dess symtom och
verkningar. Detta är en allvarlig brist, eftersom för-
äldrarna är de som finns till hands när den unge
eventuellt prövar narkotika. Möjligheterna att på ett
tidigt stadium upptäcka ett bruk är störst om föräld-
rarna har tillräckliga kunskaper.
Vi moderater har därför föreslagit att regeringen
skyndsamt tar initiativ till att förbättra informationen
till föräldrar om narkotikamissbrukets symtom och
verkningar. Jag undrar om socialministern har tagit
några initiativ i denna riktning.
Sedan 1968 bedrivs en försöksverksamhet med
utdelning av rena sprutor till narkotikamissbrukare i
Malmö och Lund. Trots att Socialstyrelsen, som har
haft i uppdrag att utvärdera verksamheten, inte kunnat
påvisa några positiva effekter av försöksverksamheten
från smittospridnings- och narkotikasynpunkt har
verksamheten blivit förlängd. Enligt vår uppfattning
är det motstridigt att förena Sveriges riksdags beslut
om totalförbud mot all icke-medicinsk hantering av
narkotika med en verksamhet som går ut på att dela ut
verktygen för att kunna injicera narkotika. Jag undrar
hur socialministern försvarar denna verksamhet med
tanke på Socialstyrelsens utvärdering.
För att kunna angripa narkotikaproblemet krävs
bl.a. att polisen har tillräckligt med resurser för att
kunna ingripa mot och störa narkotikahandeln. Widar
Andersson tar också i sin interpellation upp behovet
av speciella polisinsatser. Jag är övertygad om att
socialministern är lika angelägen som jag om att
komma åt narkotikahandeln. Därför undrar jag på
vilket sätt socialministern agerar för att stoppa rege-
ringskollegernas omfattande nedrustning av polisen.