Herr talman! Att fiske är en het politisk fråga vill jag nog påstå, och att kunskapen om hur det förhåller sig har ökat är något jag upplever. Men att åtgärderna för ett alltmer utfiskat bestånd av olika fiskar bryts är däremot inget jag tycker mig uppleva ordentligt. Då kanske någon ändå vill nämna att vi har ett Östersjöbestånd av torsk som har återhämtat sig en smula. Det stämmer visst, men det behövs mycket mer än så. Det tror jag att vi är eniga om.
Det som sker under vattenytan är något som aldrig skulle kunna ske på land, har bland annat Miljöpartiets parlamentariker Isabella Lövin sagt och skrivit i sin omtalade bok
Tyst hav
, som kom för ett antal år sedan. Den skapade en otrolig debatt som också har skruvat på fiskeripolitiken några varv.
I dagens betänkande står flera fiskefrågor på agendan. Det är en samlad del av de motioner som allmänna motionstiden har skördat. Det gäller ål, krabbklor, partnerskapsavtal mellan länder, fiskerikontroll och så vidare.
Herr talman! Den gemensamma fiskeripolitik som Sverige ingår i styr väldigt mycket vad som händer med EU:s fiskebestånd och fiskeflottor men även det som händer utanför, bland annat utanför Afrikas kust. Ingen här har undgått diskussionerna om de avtal som finns mellan EU och andra länder, exempelvis utanför Afrikas kust. Vi vet att det just nu pågår diskussioner om det omtalade avtalet med Marocko.
Ett annat exempel är att jag under Göteborgs filmfestival såg en mycket intressant film om fisket utanför Kamerun. Den handlade om en by med människor som i alla tider hade levt av ett mycket småskaligt, selektivt fiske. Det var inga oljedrivna fiskefartyg utan små, lokala båtar som man med handkraft paddlade ut med i ganska stora vågor. Man fiskade, och man kom tillbaka. Fångsterna hade i generationer gett vad man behövde och hade kunnat ge resurser till familjer för att betala skolutbildningar och livets grunder.
I dag håller fisken på att ta slut. Man får inget över till något, skolutbildningarna stryker på foten, människorna drar från byn, och framtiden i den lilla byn urholkas. Människor drivs från sina byar och sina hem.
Vi känner igen mönstret. Det allvarliga är att det samtidigt finns gigantiska fartyg med möjlighet att dammsuga haven på fiskresurserna. Det sker med EU:s tillåtelse och stöd, med de avtal som tillåts. Många av båtarna är europeiska.
Sammanfattningsvis: Vi lever i en naiv värld trots all kunskap.
Jag är glad över att den svenska parlamentariker som vi har i dag i EU:s fiskeriutskott arbetar hårt för att verkligen förändra den pågående utfiskningen. Isabella arbetar hårt i denna fråga, inte minst med spanska gröna politiker.
Den gemensamma fiskeripolitiken omfattar fyra strategier, fyra politikområden. Den första kallas bevarandestrategin, den andra strukturstrategin, den tredje marknadsstrategin och den fjärde förbindelser med tredjeland.
I strategi nr 2 finns det en inbyggd motsägelse. Det finns en brist i den, eftersom den gäller både att anpassa fiskeflottorna till tillgängliga resurser och att främja hållbar näringslivsutveckling. Man kan tycka att det är självklart - om man fiskar upp havets resurser så har man inte längre något att fiska, och då finns det inget näringsliv. Men vi vet alla att det inte går till så. Vi ser att det är det småskaliga fisket, det hållbara fisket och det fiske som ger liv i byar och bygder som försvinner, medan det fiske som har stor kapacitet och effektivitet blir kvar. Och allt det är politik!
De gånger då politiken blir tuff och säger ifrån, då stöter man på motstånd. Och då är det vi som försvarar fisken i havet som får klä skott och beskylls för att vara de som är elaka och dumma. I Miljöpartiet är vi vana vid att få ta emot många synpunkter från olika håll när vi står upp för de ekosystem som avgör om det i framtiden kommer att finnas fisk eller inte.
Utifrån detta resonemang och dessa erfarenheter anser vi att miljömålen behöver vara överordnade i EU:s fiskeripolitik. Det har vi har tagit upp i reservation 3.
I dag tas inte hänsyn till konflikter mellan miljömål och ekonomiska mål. Detta tas inte på stort allvar i vare sig fiskelagen eller EU:s fiskeripolitik.
I samma anda anser vi från Miljöpartiet att det är viktigt att skilja på fiske och fiske. Fiske till humankonsumtion går före fiske till djurfoder. Ett fiske som gynnar lokalsamhället bör prioriteras. Det fiske som visar sig mest hållbart bör gynnas före det som inte tar stor hänsyn.
Vi tycker helt enkelt att det behövs ett system för hållbarhet inom fisket, ett hållbarhetskriterium, och att fiskerätter ska fördelas utifrån ett sådant - inte utifrån hur mycket man har fiskat historiskt, som i dag. Det föreslår vi i reservation 2.
Sanktioner lyfter vi upp i reservation 7. Att ha sanktioner som ger effekt är vitsen med hela systemet. Vi har en historia där fiskerikontrollen inte kan sägas ha fungerat nämnvärt. Miljöpartiet anser att vi bör driva frågan om en effektivare kontroll som också innebär att fiskeutrustning och fartyg ska kunna förverkas vid brott mot lagstiftningen. Vi föreslår att man ska kunna införa sanktioner i form av indragna fiskekvoter mot medlemsstater som inte klarar centrala miljörelaterade krav. Vi är på väg där - det har jag läst i betänkandet - men vi vill driva detta ännu hårdare.
När det gäller bistånd till fiskerikontroll bör Sverige och EU ge särskilt bistånd till fattiga länder, i första hand i Afrika, för att bygga upp fiskerikontrollen för att skydda de egna fiskevattnen från utfiskning och rovfiske.
EU ska inte kräva ersättning i form av fiskerätter för att ge stöd till fiskesektorn i fattiga länder, vilket sker i dag genom fiskepartnerskapsavtalen. Detta finns reservation 9.
Sammanfattningsvis är Miljöpartiets motionsförslag från hösten ett antal krav som regeringen bör driva inom EU för att styra fiskeflottan i mer hållbar riktning. Den möjligheten föreligger just nu.
Därmed vill jag yrka bifall till reservation 2 men ställer mig bakom samtliga Miljöpartiets reservationer.