Herr talman! Fängelsestraffet har under lång tid
stått i centrum för den kriminalpolitiska debatten i
Sverige. Det finns de som anser att fängelse utdöms
i alltför stor omfattning och att denna påföljd mer
eller mindre borde utmönstras ur påföljdssystemet
och ersättas med någon form av behandling i frihet.
Men det finns också de som menar att påföljden
fängelse borde användas i större utsträckning än
som sker i dag.
En uppfattning som de flesta torde kunna ansluta
sig till är att det under alla omständigheter är
angeläget att finna fler alternativ till fängelse.
Kriminalvården har under årens lopp varit föremål
för ett stort antal experiment. I många fall har det
bakomliggande motivet varit just att finna nya
påföljdsformer, inte minst som alternativ till
fängelse. Problemet har emellertid varit att sådana
alternativ ofta har visat sig få motsatt effekt jämfört
med den som varit avsedd med fängelsestraffet. I
stället för att upprätthålla respekten för lag och
ordning och skydda medborgarna från brott genom
att hålla brottslingarna borta från samhället har
exempelvis påföljden skyddstillsyn under många år
lett till att tilltron till rättssystemet urholkats genom
att de som döms till denna påföljd ostört kunnat
fortsätta sin brottsliga verksamhet ute i samhället.
Det har varit svårt att finna alternativ som på
samma gång som de utgör en mänskligare
behandling av den dömde också innebär ett
effektivt straff genom inskränkning av friheten.
Den elektroniska övervakningstekniken har
emellertid i hög grad ökat möjligheterna att finna
ett bärkraftigt alternativ till fängelse. De
erfarenheter som gjorts i Förenta staterna visar att
tekniken gör det praktiskt möjligt att ordna en
effektiv kontroll av att den dömde uppehåller sig på
den plats han anvisats, t.ex. i bostaden eller på
arbetet.
Den elektroniska övervakningen gör det
följaktligen möjligt att uppnå en påtaglig
frihetsinskränkning utan att den dömde behöver tas
in i anstalt. Genom den elektroniska kontrollen kan
man få en övervakning som är så intensiv att den
företer betydligt större likheter med fängelse än
med den nuvarande skyddstillsynspåföljden. På det
sättet kan kravet på en straffrättslig reaktion i
ordets egentliga mening tillgodoses, samtidigt som
de goda effekterna av kriminalvård i frihet
utnyttjas.
Eftersom utskottet är enigt om att införa en
försöksverksamhet med intensivövervakning
innefattande elektronisk kontroll avser jag inte att
här närmare gå in på själva huvudfrågan i den
proposition som vi nu behandlar. Jag vill bara kort
kommentera de yrkanden som framförs i de
motioner som väckts i anledning av propositionen.
Det har bl.a. yrkats att alternativa påföljder skall
utvecklas med särskild inriktning på alternativ till
fängelse och att Straffsystemkommittén skall ges
tilläggsdirektiv med denna inriktning. Jag vill då
bara säga att de här frågorna redan ingår i
Straffsystemkommitténs uppdrag.
På s. 9 i kommitténs direktiv står bl.a. följande:
''Utgångspunkten bör vara att begränsa
användningen av fängelsestraff till sådana fall där
detta framstår som särskilt påkallat.'' På s. 16 står
vidare att ''det är angeläget att söka utveckla
alternativ som på ett bättre sätt främjar
förutsättningarna för att dömda inte skall återfalla
i brott och även i övrigt förmås att anpassa sig i
samhället''.
Den som deltar i försöksverksamheten med
elektronisk övervakning kommer att kunna avtjäna
sitt fängelsestraff utan att detta i princip påverkar
hans möjligheter att erhålla inkomst under
avtjänandetiden. Många anställda kommer under
verkställigheten att fortsätta att arbeta och få sin
lön på vanligt sätt till skillnad från dem som
avtjänar sitt straff i anstalt.
I motionerna yrkas avslag på propositionens förslag
om en särskild avgift på 50 kr per dag för den som
deltar i försöksverksamheten. Göran Magnusson
och Berith Eriksson har här också talat emot
propositionen i detta avseende.
Herr talman! Jag tycker inte att det finns någon
anledning att på den här punkten frångå
propositionen, i synnerhet som vi alla är överens
om huvuddragen i förslaget och det, som sagt,
handlar om en försöksverksamhet som man
dessutom deltar frivilligt i.
Det framgår klart och tydligt av propositionen att
den dömde skall betala avgiften enbart om det är
motiverat med hänsyn till hans möjligheter att
erhålla inkomst. I de fall där det föreligger
tveksamhet rörande den dömdes ekonomiska
förutsättningar att betala skall avgift inte tas ut. På
s. 20 i propositionen understryks att ingen skall
tvingas att avstå från att delta i
försöksverksamheten av ekonomiska skäl.