Herr talman! Först vill jag kommentera frågan om
hur det blir om Sverige skulle gå med i valutaunionen
i framtiden. Frågan gällde om vi, om vi t.o.m. får
tillbaka mera än vad vi får från Riksbanken i dag, kan
föra in pengarna i statsbudgeten eller inte. Såvitt jag
känner till är det möjligt att vi fattar ett sådant beslut.
Dispositionen av vinsten, den del som så att säga
tillfaller Sverige, kan vi alltså själva bestämma över.
Även på den punkten tror jag att vi kan känna oss
lugnade.
När det gäller informationsaktiviteter vill jag
skilja på två sorters aktiviteter. Den ena gäller något
som vi aviserar i vårpropositionen. Det handlar om att
med statliga medel lämna en strikt saklig information
om de praktiska konsekvenserna av att en ny stor
valuta etableras i vår närhet som även kommer att
påverka Sverige. Den kommer framför allt att rikta sig
till svenska konsumenter och till de mindre företagen,
som inte har lika stora resurser som de större företa-
gen att själva tränga in i dessa frågor. Det är alltså
ingenting annat än en saklig upplysning om den nya
situation som uppstår vid årsskiftet när euron skapas.
Den kommer ju att få vissa praktiska konsekvenser
också hos oss.
En helt annan sak är den opinionsbildning som
skall bedrivas framöver. Där har folk naturligtvis
frihet att agera både för och emot ett svenskt delta-
gande i valutaunionen. Jag förutser att det kommer att
bedrivas en omfattande opinionsbildning, och även
naturligtvis vanlig information, under kommande
riksdagsperiod. Några skattemedel skall enligt min
mening inte gå till de opinionsbildande verksamheter-
na vare sig för eller emot. Det får partier och andra
grupperingar själva svara för.
Slutligen delar jag Birgitta Hambraeus uppfattning
att vi skall känna en ökad självkänsla för att det nu
går bättre för Sverige. Vi har fått ordning på statens
finanser. Vår ekonomi stärks. Sysselsättningen ökar
och arbetslösheten går ned.
Vi kan också se en mätare på detta genom ränteut-
vecklingen. Räntorna i Sverige har halverats under de
gångna tre fyra åren. Jämfört med andra länder, som
ju har legat under Sverige, har skillnaden blivit mind-
re och mindre. Jag kan konstatera att den svenska
räntan nu i dessa dagar är nere på dansk nivå. Vi har
tidigare legat högt över.
Det har ju kunnat sägas att andra länder, även
Danmark i någon mån, lånar sin trovärdighet från
valutaunionen. I Danmarks fall sker detta genom att
man har en växelkursanknytning. Det har inte vi. Det
vi åstadkommer i Sverige genom lägre räntor gör vi
helt och hållet av egen kraft. Vi lånar inte trovärdighet
från någon stark ekonomi i vår närhet. Det vi har
åstadkommit är alltså i sig ett tecken på framgångar i
den ekonomiska politiken. Visst innebär det att jag,
liksom Birgitta Hambraeus, har en ökad självkänsla
inför den positiva utveckling som pågår.