Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation. Det är bra att namnen
på de handläggare som har varit med och utarbetat
svaret anges så att vi får en helhetssyn. Jag tycker att
svaret är i stora delar glädjande.
Artikeln från 1996 i Central Banking är alltså
missvisande. Sverige riskerar inte att bli den största
förloraren, som man påstod i artikeln, i det europeiska
monetära unionssamarbetet. I vilket fall som helst
skulle vi inte få mindre än de 10 miljarder som Riks-
banken i dag ger till statskassan.
Av det skriftliga svaret på min fråga från den
9 mars framgår det att Riksbanken kommer att inleve-
rera detta överskott till statskassan även om grund-
lagsändringen om Riksbankens oberoende fastställs
och riksbanksfullmäktige inte längre har beslutande-
rätt i banken. Finansministern svarar följande: "I dag
är det riksdagen som beslutar hur bankens vinst skall
fördelas, och denna ordning kvarstår oförändrad".
Min fråga för att få riktig klarhet i detta är följan-
de. Kommer det att gälla även om det ur min synvin-
kel skulle ske en olycka och vi gick med i valutaunio-
nen? Finansministern säger ju att pengarna kommer
att återföras till de nationella centralbankerna, men
kvarstår riksdagens rätt att besluta över vinsten?
Finansministern säger att Sverige skulle betala ca
1 miljard om året till ECB om vi var med i valutau-
nionen jämfört med dagens 165 miljoner till EMI,
alltså sex gånger mer. Jag utgår från att det blir unge-
fär 165 miljoner även om vi inte är med, vilket man
senare kommer att besluta om.
Jag är faktiskt också ganska nöjd med svaret på
min andra fråga, som gick ut på att Sverige skulle
markera att riksdagen fastslagit att vi faktiskt inte vill
vara med i valutaunionen - åtminstone inte nu. Det
retar mig att vi skall lyda under de bestämmelser i
Maastrichtfördraget som går ut på att vi skall hjälpas
in i unionen, vare sig vi vill eller inte, och vara ett
land med undantag.
Jag tycker att vi skulle deklarera att vi tänker göra
som Storbritannien, som är befriat från skyldigheten
att samråda med ECB, eftersom man också formellt
har rätt att stå fri gentemot valutaunionen.
Av finansministerns svar kan man faktiskt utläsa
en viss självkänsla, som jag har efterlyst. EU kan hota
med att offentliggöra sina diskreta påpekanden om vi
inte gör som de vill, men vi kan i alla fall inte drabbas
av böter, som de länder som är med i valutaunionen.
Sverige tolkar bestämmelserna så, att ECB har rätt
att yttra sig över förslag till svenska lagar på det mo-
netära området och att regeringen därför har möjlighet
att ta hänsyn till ECB:s synpunkter. Det kan inte ska-
da så länge vi är fria att också hävda rätten att inte ta
hänsyn till dem utan göra det som passar oss bäst.
Kampen mot arbetslösheten måste sättas främst.
En stark ekonomi är viktig - det är vi överens om.
Men anser finansministern att en stat är stark så länge
man har en hög långtidsarbetslöshet?
Det är betydelsefullt att Sverige behåller friheten
att arbeta efter andra ekonomiska teorier än den nyli-
berala ideologi som faktiskt är inskriven i EU:s
grundlag. Man talar nu om en gemensam monetär
politik, men så länge man behåller den nyliberala
ideologin är det mycket lämpligt för Sverige att pröva
också andra ekonomiska teorier för att det som är
viktigast för oss - full sysselsättning och övergången
till ett ekologiskt hållbart samhälle - skall kunna
finansieras. Också den monetära politiken får hjälpa
till att göra sådant möjligt.