Fru talman! Med anledning av den debatt som hittills varit känns det angeläget att börja mitt inlägg med att betona att det i grunden ändå finns en stark samsyn över alla partigränser om vikten av att främja en bra kollektivtrafik.
Jag vill lite stillsamt påpeka att på åtta av de tio punkter som vi ska besluta om har den socialdemokratiska oppositionen liksom Vänstern och Miljöpartiet avlämnat reservationer. De är egentligen en ganska skarp vidräkning med de kvarstående brister inom kollektivtrafiken som den tidigare regeringen faktiskt får ta ansvar för.
Marie Nordén ville ge den här regeringen två år, men det har faktiskt bara gått ett och ett halvt. Vi ska nog åstadkomma en hel del på de två och ett halvt år som är kvar av den här mandatperioden. Låt oss då summera vad den här regeringen är ansvarig för.
Under flera år har kollektivtrafiken paradoxalt nog fått allt tuffare villkor. Vid förändringar av skatter och avgifter för transportsektorn är det därför väsentligt att kollektivtrafiken inte förfördelas. Den tidigare regeringen misslyckades med detta. Det är sanningen. Nu är det viktigt för den här regeringen att inte fortsätta i samma hjulspår.
Den snabbt växande insikten i alla läger om miljö- och klimatfrågorna ställer särskilda krav på att anpassa transportsystemet så att det blir långsiktigt hållbart. Vi måste göra mer i alla länder, också i Sverige, på det här området. De olika transportslagen måste vara beredda på att det kan bli betydande förändringar om vi menar allvar med miljöanpassning. Trängselskatten i Stockholm, höjd koldioxidskatt och miljöbilspremier är tre exempel på vad den här regeringen har arbetat med hittills.
Genom sin storlek, tillgänglighet och potential att transportera fler människor än i dagsläget utgör kollektivtrafiken en viktig länk i det här miljöarbetet. Kollektivtrafiken är också viktig för att vi ska närma oss målet om ett jämställt transportsystem. Kom ihåg att av kollektivtrafiken utgör bussarna på våra vägar och gator den klart dominerande andelen. Som klart framgår av vårt betänkande här i dag svarar bussen för nära tre fjärdedelar av kollektivtrafikutbudet. 74 procent är busstrafik i kollektivtrafiken. Tunnelbanan står för 14 procent, tåget för 10 procent och spårvägen för 2 procent. Det är så lätt att glömma bort detta. Man pratar om spårbunden trafik som kollektivtrafik, men det är faktiskt 74 procent som bussarna svarar för. Vi har inte t-bana, pendeltåg eller spårvagnar över hela Sverige. Det finns i våra storstadsområden. Men i huvuddelen av vårt land är vägarna och busstrafiken en förutsättning också för kollektivtrafiken, därför att där är det bussen som är stommen i kollektivtrafiken.
Genom en fortsatt användning av trängselskatter, genom att ge bussarna företräde i särskilda bussfiler och genom att ställa tydliga krav på miljöfordon vid upphandlingar går det att få till stånd en snabbare utveckling av kollektivtrafiken.
Fru talman! Den allra största potentialen för att fördubbla kollektivtrafikens marknadsandel till år 2020, från 20 procent till 40 procent - Peter Pedersen var inne på nödvändigheten av att verkligen öka den här andelen - finns inom samt mellan de medelstora och stora städerna. För att denna målsättning, som jag tycker borde vara realistiskt ska kunna bli möjlig, krävs att kollektivtrafikens konkurrensförmåga prioriteras. Jag ska ge några exempel: Ge bussen grönt ljus genom separata körfält och genom att trafikljusen alltid ger bussen företräde framför bilen. Ge bussen företräde framför bilen i fysisk planlagstiftning, inte minst vid byggande av hållplatser och terminaler.
För att de företag som i dag kör bussar och tåg i kollektivtrafiken ska locka fler att resa måste det vara lönsamt att driva buss- och tågtrafik. Där finns många intressanta försök på gång. Apropå försöken med nolltaxa, Peter Pedersen, varför genomförde ni dem inte under de tolv år ni hade möjlighet att påverka politiken?
Ett intressant försök som i dag pågår är de så kallade incitamentsavtalen, som bland annat finns i mina hemtrakter i Gävle. Det har visat sig vara ett effektivt sätt att även få bussbolaget att aktivt engagera sig för att fylla bussarna med passagerare, till skillnad från tidigare när avtalen inte alls tog upp den frågan.
En ökad användning av kollektivtrafik är enligt min mening helt nödvändig men leder ändå bara till en mycket måttlig dämpning av bilismen - det ska vi vara medvetna om. Det blir ingen revolution över en natt.
Nu förefaller alla vara ense om angelägenheten av att höja ambitionerna för kollektivtrafiken i största allmänhet, inte minst mot bakgrund av de klimatrapporter som kommit under senare tid och som bekräftat att det är helt nödvändigt att förändra våra transportsystem. Transportsektorn späder på klimatpåverkan, det är väl känt. Vi vet att den svarar för upp emot 40 procent av koldioxidutsläppen.
Inom den nyligen avslutade Klimatberedningen fanns det också en bred samsyn om att satsningar på kollektivtrafiken är avgörande för att åstadkomma de förändringar av människors sätt att färdas som vårt klimat behöver. Och vi kan glädjas över den offensiv för mer kollektivtrafik som allt fler nu talar om.
Det nationella handlingsprogrammet för kollektivtrafikens långsiktiga utveckling, benämnt
Koll framåt
, som Vägverket och Banverket i samverkan med berörda myndighet och övriga aktörer tagit fram är ett annat glädjeämne. Programmet, som överlämnades till regeringen i december 2007, är brett och omfattar hela kollektivtrafiken - och man sätter resenären i centrum.
Nu pågår ett arbete inom branschen med att konkretisera den gemensamma målsättning som redovisades i rapporten
Koll framåt
. Det ska bli en kraftfull ökning av marknadsandelen för kollektivtrafik, och resandet i kollektivtrafiken ska fördubblas. I mitten av maj kommer enligt uppgift en redovisning av detta arbete. Det ska bli spännande att se vad det innehåller.
Ett annat glädjande exempel är den rapport,
Miljöfördel bussen
, som presenterades för ett par veckor sedan av branschen. Det är en utmaning till oss politiker att våga gynna bussen framför bilen och få fler att välja kollektivtrafiken framför privatbilen. Klarar vi den utmaningen kan vi starkt bidra till både de nationella klimatmålen och ambitionerna att reducera koldioxidutsläppen.
Fru talman! Låt mig också säga några ord om ett annat viktigt område, nämligen de funktionshindrades tillgång till kollektivtrafiken. Ett nationellt handlingsprogram för kollektivtrafikens långsiktiga utveckling har berörts tidigare. Ett av de fem prioriterade områdena i det programmet är en tillgänglig kollektivtrafik för funktionshindrade.
Regeringen har beslutat att ta fram en strategi för hur målen i handlingsplanen ska nås till år 2010. Strategin avses bli redovisad i samband med att budgetpropositionen och infrastrukturpropositionen kommer i höst, hösten 2008 alltså.
Därmed, fru talman, har jag gjort slut på min talartid. Det finns många viktiga områden i betänkandet som jag inte hunnit ta upp. Ett sådant gäller cykelfrågorna, som vi alltid brukar beröra, även om de kanske inte formellt kan räknas till kollektivtrafiken. Det är ett viktigt område som tas upp i betänkandet, och där har vi glädjande nog inte några reservationer, utan vi är eniga.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.