Fru talman! Djurskyddsfrågorna har verkligen
stått i fokus de senaste veckorna. Visst blir vi fruk-
tansvärt upprörda när vi ser bilder eller reportage om
självdöda djur som ligger i sin egen avföring eller när
vi upplever och ser vanvård av katter eller hundar på
olika sätt.
Men de senaste veckorna har vi också blivit upp-
märksamma på och upprörda över hur myndigheter,
med uppmuntrande tillrop av regeringen, i förment
djurskyddsintresse burdust och kallhamrat avlivat till
synes friska djur med motivet att de saknat nummer-
lapp i örat och att sådan avsaknad är i strid med EU-
förordning.
I Borås föll i förra veckan en dom mot en lantbru-
kare som var åtalad för att han hade haft nötkreatur på
betesdrift i slutet av oktober månad för ett par år
sedan, men utan tillgång till ligghall. Han blev vis-
serligen frikänd på grund av att slakteriet inte hade
haft möjlighet att hämta djuren i tid. Därför ansågs
gärningen som ringa. Men två nämndemän var skil-
jaktiga och ansåg att han borde fällas till ansvar för
djurplågeri.
Jag tror att vi här i kammaren allihop är överens
om att vi ska ha en djurskyddslagstiftning som stad-
gar en god djuromsorg och att all animalieproduktion,
och djurhållning i övrigt för den delen, ska drivas så
att djuren mår bra. Enligt min mening är det dessutom
så att det finns ett klart samband mellan god djurom-
sorg och ett bra produktionsresultat. Den bonde som
inte ser till att djuren mår bra får ingen hög mjölkav-
kastning och ingen bra klassning på sina köttdjur, för
att ta ett par exempel just ur kreatursskötseln.
Men om vi nu är överens om att i grunden ha en
sträng lagstiftning är jag inte säker på att vi är helt
överens om hur i detalj regering och myndigheter ska
gå i förordningar och föreskrifter.
Frågan om båspallsmått i ladugårdar är ett lysande
avskräckande exempel. Här har hundratals, kanske
tusentals, mjölkbönder tvingats sluta i förtid för att
deras ladugårdar inte har uppfyllt kraven på de här
måttreglerna, trots att djuromsorgen i övrigt har varit
helt tillfredsställande. Djuren har mått bra, och pro-
duktionen har varit hög. Från moderat håll har vi
utvecklat detta i vår reservation nr 3, där vi föreslår
dispensmöjligheter.
Fallet i Boråstrakten, med polisanmälan och åtal
på grund av att djuren gått på bete i oktober-novem-
ber utan tillgång till ligghall, tycker jag visar på en
stor brist på kunskap om djurskötsel och om djurens
behov. I domslutet kan vi läsa vittnesmål från bl.a.
lantbruksuniversitetet som säger att det inte alls är
någon fara med att djur går ute när det är mycket
kallt. Tvärtom är det så att ungnöt snarare lider av att
det är för varmt än av att det är för kallt. Om till-
synsmyndigheten framöver kommer att anmäla till
polis för att få åtal väckt, som i det aktuella fallet i
Borås, kommer det naturligtvis att innebära dramatis-
ka förändringar i möjligheten att bedriva djurhållning
i sådan form i Sverige.
Det aktuella fallet i Ljungskile reser flera och an-
gelägna frågor. Är ingreppet att skjuta djuren rimligt i
förhållande till förseelsen? Om man kan förse en varg
eller en björn med radiosändare, borde man väl kunna
tvångsmärka ett nötkreatur. Är EU:s förordningar
rimliga i förhållande till en allmän rättsuppfattning?
Kommer Sveriges regering att kräva ändringar? Hur
fungerar Jordbruksverkets registrering av svenska
nötkreatur i övrigt? Här läser vi dagligen om att det
fattas mycket på den punkten. På flera håll är läget
faktiskt utom kontroll. Det är alltså inte under kon-
troll. Varför i så fall detta fruktansvärda utbrott just
mot bonden i Ljungskile?
Vi har i vår reservation nr 2, till vilken jag yrkar
bifall, föreslagit att man i liknande fall borde kunna
pröva möjligheten att anlita någon neutral utomståen-
de person - vi har nämnt ett god man-system - för att
undvika de låsningar och missförstånd som uppstår
mellan djurägare och myndigheter och för att under-
lätta konstruktiva lösningar. Ljungskilefallet inträffa-
de för övrigt efter det att vi skrev vår motion och vår
reservation om god man-systemet. Vi bör faktiskt
kräva att frågan prövas inför domstol innan sådana
ingrepp görs av en myndighet. Det är för mig en
självklar rättssäkerhetsfråga.
Sammanfattningsvis, fru talman, borde lagar och
förordningar som reglerar djurskydd och djuromsorg
utformas utifrån funktionskrav och mindre utifrån
detaljregleringar. Exemplen som jag just har redovi-
sat talar sitt tydliga språk.