Fru talman! När vi nu ska debattera ämnet djur-
skydd med motioner väckta under allmänna motions-
tiden finns det några olika områden jag särskilt vill
belysa.
Som vi från kristdemokratiskt håll redan tidigare
har varnat för, har den lagstiftning som trädde i kraft
den 1 januari 1999, och som innebär att vissa specifi-
ka båspallsmått krävs, redan inneburit att många
lantbrukare med god djuromsorg lämnat näringen.
Det kan väl inte vara majoritetens mening att på detta
sätt slå ut arbetstillfällen?
Redan i februari 1998 sade socialdemokraternas
talesman i en djurskyddsdebatt i kammaren att det i
berörda föreskrifter finns möjligheter till undantag.
Mindre avvikelser från måttbestämmelserna får göras
om djurhälsan i övrigt är bra. Vidare sade han att det
handlar för tillsynsmyndigheten om att se till djurens
bästa. Djuren ska må bra. Det ska inte gås fram med
måttstock. Det handlar om sunt förnuft. Det handlar
om att se hur djuren mår.
Med samma andemening avstyrker majoriteten i
år motionskravet om att en generell dispensmöjlighet
införs som innebär att lantbrukare med dokumenterat
god djuromsorg ska få fortsätta sin verksamhet även
om det fattas någon eller några centimeter för att nå
stipulerat båspallsmått.
Med facit i hand kan vi nu konstatera att till-
synsmyndigheterna tillämpar reglerna olika i olika
delar av landet.
Fru talman! Därför är det på tiden att vi får ett
tillkännagivande på denna punkt så att vi en gång för
alla ska undanröja oklarheter i denna fråga.
Jag delar de åsikter som Carl G Nilsson redan har
framfört om frågan att pröva möjligheten att i vissa
lägen anlita någon neutral utomstående person, t.ex.
någon form av god man, för att underlätta konstrukti-
va lösningar när det gäller ett aktuellt djurskydds-
problem.
Jag vill här också ta upp en annan viktig fråga
som gäller distriktsveterinärorganisationen. Statens
jordbruksverk genomdrev 1995 en omorganisation av
distriktsveterinärsystemet enligt en modell som i
remissyttrandet från Riksrevisionsverket kritiserades
som alltför kostsam. Trots att en tredjedel av den
dåvarande distriktsveterinärkåren valde att övergå till
privat verksamhet förblev statsanslaget oförändrat.
Det innebär att organisationen har haft ca 80 miljoner
kronor, och för år 2000 föreslås få drygt 75,5 miljo-
ner kronor, att fördela på 240 anställda mot tidigare
340 anställda. Det innebär att det är mycket svårt för
privata veterinärer att konkurrera med de statliga.
De statliga distriktsveterinärerna är officiella vete-
rinärer anställda av staten, bl.a. för att möta de krav
som EU ställer på övervakning av djurskydd och
smittskydd. De sorterar i denna egenskap under Sta-
tens jordbruksverks tillsynsavdelning - djuravdel-
ningen. De är också anställda av staten för att bedriva
djursjukvård, och de sorterar under avdelningen för
distriktsveterinärorganisationen. Verksamheten sker i
båda fallen efter affärsmässiga principer, och den
anställde veterinären erhåller i båda fallen fast lön
plus ett tantiem, dvs. provision. Tantiemet utgör
hälften av det arvode som avnämaren debiteras.
Statens jordbruksverk ansvarar för tillsyn över all
veterinär verksamhet, alltså även över de privata
veterinärer med vilka man konkurrerar. Att en till-
synsmyndighet konkurrerar med den verksamhet över
vilken man också ska utöva tillsyn kan inte betraktas
som sund konkurrens.
Distriktsveterinärernas traditionella arbetsuppgift
är att bota sjuka djur i animalieproduktionen samt
hästar som används i jord- och skogsbruk. Den ar-
betsuppgiften har minskat i omfattning. Statens jord-
bruksverk har av denna anledning fått vidkännas ett
inkomstbortfall. För att kompensera för detta bortfall
satsar man på att bygga ut vården för sällskapsdjur
och sporthästar. Inkomsterna från dessa sektorer ut-
gör i dag tillsammans 40 % av de totala intäkterna.
Stora summor används för att bygga upp sådan verk-
samhet på orter där det redan finns en fungerande
privatvård för dessa djurslag. Flera exempel på små-
djursmottagningar i södra Sverige vittnar om detta. I
så gott som alla annonser om lediga tjänster som
distriktsveterinär efterfrågar Statens jordbruksverk
kompetens på smådjur och häst. Som exempel kan
nämnas att man på en ort i Mellansverige anställt en
smådjursspecialiserad veterinär utan formell behörig-
het som distriktsveterinär. Förutom att man går förbi
ett stort antal behöriga sökande bryter man dessutom
mot författningen i sin iver att konkurrera med privata
veterinärer med praktik för smådjur. Därför är det
angeläget att det nu genomförs en utredning med en
översyn av konkurrensförhållandena inom veterinär-
väsendet.
Fru talman! Därmed vill jag yrka bifall till reser-
vation nr 7 i betänkandet.
En annan fråga som också handlar om djurskydd,
men som inte finns med i detta betänkande gäller ett
EG-direktiv - MRL Regulation 2377/90. Där undan-
tas ett antal farmakologiska substanser när det gäller
behandlingen av djur inom animalieproduktionen.
Anledningen till detta är att dessa substanser bedöms
vara farliga i livsmedel. Så långt är allt väl. Men
problemet med denna bestämmelse är att det i dag
inte finns några preparat som kan ersätta vissa av de
undantagna. Enligt uppgift är det främst hästar som
drabbas negativt av detta direktiv. Det finns i dag
t.ex. godkända preparat för att söva en häst, men
däremot finns det inget godkänt preparat för att åter-
uppliva hästen. Ur djurskyddssynpunkt är det angelä-
get att regeringen ser över vilka möjligheter som
finns för fortsatt användning av dessa preparat för
hästar och genom någon typ av märkningssystem
även garantera att dessa djur undantas från livsme-
delsproduktion.
Fru talman! Vi har även en rad andra reservatio-
ner som är fogade till betänkandet där vi redogör för
vårt engagemang i bl.a. frågor som rör djurförsök.
Men för tids vinnande avstår jag från att gå närmare
in på dem vid detta tillfälle.