Herr talman! Det är på många sätt befriande att höra Liberalerna och Fredrik Malm i dag säga mycket av det som jag har sagt under alla år - det har varit alldeles för starkt fokus på arbete i diskussionen om när man ska räknas som integrerad. Det har varit för ensidigt.
Men jag hör fortfarande lite grann samma sak. Man talar om att det har varit svårt nog att få in personer i arbete. Samtidigt lyfts det fram starkt att det är just när man blir fullt sysselsatt som integrationsprocessen startar.
Jag vill egentligen bara ställa en fråga. Hur ser man på det faktum att det ofta inte räcker att bara ha ett arbete? Arbetsmarknaden som sådan har ju, mycket till följd av de särlösningar och subventioneringar som har initierats, framför allt kanske från Alliansens sida, i sig blivit mycket segregerad. Det finns vittnesmål om detta från olika håll i landet. Jag hör det nästan varje gång jag möter människor. Även om man har blandade yrkeskårer och personer med blandad bakgrund anställda hos sig arbetar man i olika arbetslag vid olika tillfällen och möter fortfarande inte varandra på det vardagliga planet.
Det är bra att man inser att integrationen är betydligt bredare än frågan om att ha ett arbete, men jag hör fortfarande väldigt lite om hur man menar att grunden för de här vardagliga mötena skulle kunna byggas, utöver att man hänvisar till eventuella civilorganisationer och säger att vi måste göra någonting åt det.