Herr talman! Låt mig först be om ursäkt för att det
svar som jag nu kommer att lämna är litet långt.
Marianne Jönsson har -- med hänvisning till en
tidningsartikel i vilken jag är citerad -- frågat mig
på vilken grund jag stöder mig när jag i ett
internationellt perspektiv likställer
magisterexamen med kandidatexamen.
För dem av ledamöterna som inte läst artikeln vill
jag för sammanhangets skull tala om att i denna
bl.a. påstås att Utbildningsdepartementet minskar
värdet av den nyinrättade magisterexamen genom
att placera den på samma nivå som
kandidatexamen i engelska översättningar. Enligt
artikeln finns en oro för att svenska studenter
kommer in på ''för låg nivå'' vid studentutbyte och
för att studenter som tagit en svensk
magisterexamen skulle komma i ett sämre
konkurrensläge på den internationella
arbetsmarknaden.
Rent allmänt kan sägas att artikeln inte på ett
riktigt sätt beskriver sakläget och att den skapat
stor och onödig oro för många studenter som nu
studerar till magisterexamen.
Låt mig därför, herr talman, redogöra för sakläget.
Jag vill först erinra om den nya
högskoleförordningen och den examensordning
som trädde i kraft den 1 juli 1993.
Examensordningen innebär att klara, enkla och
entydiga regler ställts upp för vilka examina som får
finnas, vilken omfattning och vilket ämnesdjup en
utbildning skall ha samt vilka mål som skall vara
uppfyllda för att en examen skall få utfärdas samt
slutligen vilka universitet och högskolor som har
rätt att utfärda olika examina.
Inom det som vi i Sverige definierar som
grundläggande högskoleutbildning finns således tre
generella examina, nämligen magister-, kandidat-
och högskoleexamen, för närvarande 38
yrkesexamina samt de examina som får finnas vid
Sveriges lantbruksuniversitet. Inom
forskarutbildningen finns licentiat- och
doktorsexamen.
I det internationella perspektivet är det viktigt att
ge tydliga signaler om vad svensk högre utbildning
står för. Av denna anledning har regeringen valt att
i examensordningen också ange engelska
benämningar på de olika examina som får finnas
inom grund- och forskarutbildning.
Marianne Jönsson frågar mig på vilken grund jag
står när jag i ett internationellt perspektiv
jämställer kandidatexamen med magisterexamen.
Mitt enkla svar på denna fråga är att jag inte
jämställer dessa båda examina. För
kandidatexamen krävs nämligen sammanlagt minst
120 poäng. I huvudämnet krävs fördjupade studier
på 60-poängsnivån samt att studenten har fullgjort
ett självständigt arbete, s.k. examensarbete, om
minst 10 poäng. För magisterexamen krävs
sammanlagt minst 160 poäng, varav 80 poäng
fördjupade ämnesstudier samt ett examensarbete
om 20 poäng. Detta framgår av
högskoleförordningen, och jag kan således säga att
jag står på god grund när jag påstår att dessa båda
examina inte ligger på samma nivå.
En annan sak är principerna för hur vi i Sverige
delar in utbildningen vid universitet och högskolor
i grundutbildning och forskarutbildning. I Sverige
räknas magisterutbildningen till grundläggande
högskoleutbildning. Det bör påpekas att samma
kurser som ingår i slutet av studierna till
magisterexamen vid de flesta institutioner också
tillgodoräknas som kurser i forskarutbildningen
utan att magisterexamen för den skull är ett steg på
vägen mot forskarexamen.
Andra länder har andra indelningsgrunder för vad
som skall hänföras till grundutbildning respektive
forskarutbildning. Några enhetliga principer för
nivågradering eller utbildningars längd och innehåll
för olika examina finns inte. Inte ens i Europa
tillämpas samma principer och benämningar.
Sålunda varierar t.ex. regler för antagning till
magisterutbildning. I det brittiska systemet krävs
t.ex. kandidatexamen för tillträde till
magisterutbildning. I Sverige kan studenterna välja
att studera direkt mot en viss examen. För att få en
licentiatexamen eller doktorsexamen i Sverige
måste studenten vara inskriven i
forskarutbildningen, vilket innebär något annat än
att antas till magisterutbildning vid ett amerikanskt
universitet. Det är således, herr talman, ofruktbart
att jämföra utbildningssystem på det sätt som görs
i den aktuella tidningsartikeln.
Det bör i sammanhanget också påpekas att
begreppen grundutbildning och forskarutbildning
inte har givits i några engelska översättningar i
högskoleförordningen.
Eftersom benämningar på nivåer och kraven på
olika examina är så skiftande från land till land, är
det min slutsats att det bästa är att olika examinas
engelska benämningar inte fortsättningsvis skall
vara fastställda i högskoleförordningen. Jag
överväger således att föreslå regeringen att dessa
skall tas bort ur förordningen. Det skulle då
ankomma på universitet och högskolor att
bestämma olika examinas utländska benämningar.
Jag vill emellertid understryka att när utländska
benämningar framdeles ges måste hänsyn tas till att
magisterutbildning i vårt land inte är en
forskarutbildning.
Jag vill slutligen, herr talman, framhålla att jag är
övertygad om att benämningsfrågan skall kunna
lösas så, att en svensk student med ett
magisterexamensbevis av vilket utbildningens
längd, innehåll och examensarbete samt
examensbenämning framgår i såväl svensk som
utländsk text inte kommer att möta några ''nivå''-
problem när hon/han söker arbete eller tillträde till
studier i ett annat land.