Herr talman! Den lokala historien i den egna hembygden är den första kontakt som varje människa får med det som vi kallar kulturarv. Det är också det lokala kulturarvet som skapar det största intresset och engagemanget.
Vi träffade i går representanter för hembygdsrörelsen. Det är en folkrörelse med 450 000 medlemmar i 1 900 föreningar. De vårdar och förvaltar med stor kunskap 10 000 byggnader. Intresset för kulturmiljön ökar kraftigt, och hembygdsrörelsen har fått 30 000 nya medlemmar bara de senaste fem åren. Det visar hur viktigt kulturarvet är för den egna hembygden.
Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna har också en väldigt stor betydelse. Det är också det som är en del av det som vi ska diskutera i dag.
Det finns inget som kan ersätta det folkliga frivilliga engagemanget, men det är staten som har ansvaret för att se till att det finns goda ekonomiska förutsättningar för att värna vårt kulturarv.
Flytten av Riksantikvarieämbetet till Gotland är olycklig och ogenomtänkt, inte för att myndigheten ska flytta just till Visby utan för att flytten i sig riskerar att utarma myndigheten, vilket i sin tur riskerar att menligt påverka Riksantikvarieämbetets uppgift att värna vårt kulturarv.
På Riksantikvarieämbetets hemsida läste jag i dag under rubriken
Nya lokaler i Visby
att man nu tar in anbud för ett nybygge på gamla A 7, där Riksantikvarieämbetet och Riksutställningar ska ha sina framtida verksamheter. Vad det kostar och vad man har planerat framgår inte, men man kan ju tänka sig att det för ett så stort nybygge kommer att röra sig om åtskilliga miljoner.
Flyttningen av Riksantikvarieämbetet är ett spektakulärt resursslöseri. Det är inte endast en flera hundra år gammal kompetensbas som kastas åt sidan. Vitterhetsakademiens bibliotek och samlingar har nu samlokaliserats med antikvarisk-topografiska arkivet i de nya specialanpassade lokalerna till en kostnad av 100 miljoner kronor.
Ett resursslöseri av ett annat slag men också på ett mer cyniskt plan är hur man behandlar den personal som i dag finns på myndigheten och som representerar en unik kompetens. Det är en nonchalans att se dessa välutbildade experter med mångårig erfarenhet som överflödiga, värdelösa och utbytbara. Det har inte upptäckts någon förståelse för de mänskliga aspekterna. Vad innebär det att tvingas flytta? Hur ska övriga familjemedlemmar göra? Finns det jobb för make eller maka motsvarande det man har haft i Stockholm? Vill barnen byta skola? I dag har jag fått uppgifter om att det är endast 10 av 160 som följer med. Hur kommer inte detta att ställa till det med den verksamhet som man ska ha? Hur ska man få tag i kompetent personal som har de erfarenheter som krävs för att kunna göra det här viktiga jobbet?
En vanlig forskare, vare sig det är en akademiker eller inte, kan inte på samma enkla sätt som i dag forska i Riksantikvarieämbetets samlingar. Det tar både tid och kostar pengar att ta sig till Gotland. Det är extra meningslöst, eftersom flytten till Gotland inte har ett dugg med kulturen att göra. Det är ju en kompensation för en misslyckad försvarspolitik. Tänk om alla de miljoner som staten betalar hade kunnat användas till något verkligt viktigt arbete för vårt kulturarv!
I dag präglas arbetet med kulturarvet av stor ekonomisk osäkerhet. Stora delar av personalresurserna är dessutom beroende av arbetsmarknadsmedel genom enskilda projekt som startas av arbetsmarknadspolitiska skäl. Sesamprojektet, Kulturarvs-IT, Skog och historia är exempel på det. Dessa projekt har varit tidsbestämda och direkt kopplade till arbetsmarknadspolitiken, och verksamheterna upphör ofta innan själva projekten är avslutade. Vi moderater tycker att det hade varit bättre om dessa arbetsmarknadspengar hade behållits i verksamheten, åtminstone tills projekten var avslutade. Det är slöseri att handskas både med mänskliga resurser och med arbetsmarknadspolitiska medel på det här sättet.
I år är det valår, och nu har regeringen kommit på ett nytt projekt, Access. Det ska ge 635 tillfälliga jobb inom kultursektorn och 50 tillfälliga tjänster hos Statens fastighetsverk. Man undrar: Var finns långsiktigheten? Det hade varit bättre om pengar hade gått direkt till musei- och kulturarvssektorn som permanent förstärkning. Det hade inneburit riktiga anställningar i stället för sysselsättningsåtgärder. Man kan befara undanträngningseffekter. Erfarenheten säger att åtgärdssatsningar av det här slaget riskerar att tränga undan de arbetstillfällen som annars kunde ha uppstått.
Kulturarvet är för viktigt för att vara beroende av tillfälliga arbetsmarknadsåtgärder.