Fru talman! Jag tror att vi alla här vill ha ett livskraftigt svenskt jordbruk. Däremot tror jag inte att Sverige någonsin kommer att lyckas pressa sig allra längst ned i kostnadsligan. Vår främsta konkurrensfördel måste vara att vi har god kvalitet och att vi kan visa att svenska jordbruksprodukter är framställda med omsorg om både djuren och miljön.
När det gäller ekonomiska styrmedel i jordbruket är min filosofi baserad på det ekonomiska begreppet om externa effekter. Om du till exempel har betande djur på en värdefull hagmark har det positiva effekter för samhället i form av biologisk mångfald som du inte får betalt för när du säljer det kött du producerar.
Däremot har metangaserna som djuren ger upphov till negativa effekter för klimatet. Det får du inte heller någon form av lägre pris för när du säljer dina produkter. Det finns alltså effekter för samhället som inte syns i priset. De ekonomiska styrmedlen är då till för att korrigera för det här så att vi får det fantastiska utfall som man i alla ekonomiska läroböcker får när marknaden fungerar som den ska. Det innebär helt enkelt skatter på sådant som är dåligt för miljön och olika former av stöd till sådant som är bra för miljön, till exempel upprätthållande av biologisk mångfald. I det här fallet skulle det innebära att insatsvaror som ger problem med övergödning och dylikt skulle belastas med en skatt men att man i gengäld får, som man får i dag, olika former av betesstöd för att upprätthålla den biologiska mångfalden.
Jag tror inte att det finns så mycket hokuspokus i kraftfodret förutom just kväve och fosfor som är ämnen som, även om de är naturliga, bidrar till övergödningen.
Vad det sedan gäller gödsel var det många remissinstanser som var kritiska till avskaffandet framför allt vad gäller kadmiumdelen, som inte haft någon egentlig konkurrensnackdel utan bara inneburit att man fått ett gränsvärde som sänker kadmiumtillförseln till svenska jordar.