Herr talman! Den huvuduppgift som den svenska
filmpolitiken har är ju faktiskt ytterst att främja pro-
duktion och distribution av svensk kvalitetsfilm.
Efter att ha lyssnat på den debatt som har varit
hittills ska jag göra några markeringar. För det första
är det så att med 2000 års filmavtal fick filmpolitiken
en ordentlig kick. I dag finns det mer pengar än nå-
gonsin tidigare till film. Produktionsnivån är fortsatt
mycket god. År 2001 hade mer än 20 svenska filmer
premiär. I år ser det ut att bli ungefär lika många.
Hur utvecklingen blir åren därefter kan vi natur-
ligtvis inte säga. En del har varit bekymrade och tror
att det kommer att bli dåligt. Jag vågar mig ändå på
gissningen att det kommer att ligga på ungefär de 20
filmer som vi har haft tidigare under avtalsperioden.
Det menar jag är ett mycket bra resultat, dels natur-
ligtvis för svensk filmpolitik, men framför allt för de
duktiga människor, de duktiga konstnärer, som arbe-
tar och skapar film.
Det är väl egentligen filmen som tillsammans med
musiken är den konstart som når flest människor, inte
minst när det gäller unga människor och deras kultur-
upplevelser. Därför är det också en viktig del av en
samhällelig politik för barn och ungdomar. Barn och
ungdomar måste vara en prioriterad grupp också
inom filmpolitiken - liksom de är det för kulturpoliti-
ken som helhet.
Dessutom är det ju så att filmen många gånger
förenar kulturpolitiska och näringspolitiska intressen
på ett unikt sätt. Samtidigt är det den kulturyttring
som kanske är mest styrd av kommersiella mark-
nadsmekanismer, och det ställer naturligtvis krav på
oss politiker att se till att alla får tillgång till film av
god kvalitet - därav kanske en del av den här tidigare
kvalitetsdiskussionen.
Det är faktiskt på det sättet att alla inte har samma
möjligheter att se på film. Skillnaden i det avseendet
är stor mellan glesbygden, och kanske framför allt
huvudstaden. De stora filmpremiärerna förlägger man
till storstadsområdena. Några veckor senare kommer
filmerna ut till glesbygden.
I det sammanhanget är det värt att notera att man
redan i år på ett tiotal biografer i Sverige kommer att
lansera digitala hus, eller e-bioprojekt, som innebär
att man med hjälp av elektronisk teknik kan ha pre-
miär i Grängesberg eller i Kiruna samma kväll som
det är premiär i Stockholm. Det är unikt. Det är
mycket positivt. Det betyder mycket för den geogra-
fiska jämlikheten, och jag är glad över att exempelvis
Framtidens kultur på ett så positivt sätt har stöttat
denna utveckling.
Detta gäller distributionen. Samtidigt är det viktigt
att stimulera produktionen. Här har de regionala film-
centrumen, resurscentrumen, diskuterats. Lysande
stjärnor i det fallet är exempelvis Film i Väst. Film-
pool Nord är ett annat exempel.
Men det stöd som går till de regionala resurscent-
rumen är inriktat just på att det ska kunna användas
för barn och ungdomar för verksamheter på filmom-
rådet, videoverkstäder, skolbio och liknande, men
också för fortbildning av lärare och personal. Att det
ska gå till något slags allmänt stöd för produktion är
långtifrån en huvuduppgift. I viss begränsad utsträck-
ning kan det göra det. Men jag vill också här betona
att avsikten är att man framför allt ska rikta in sig på
barn och ungdomar.
Anne-Katrine Dunker och Ana Maria Narti var
inne på utvärdering av filmavtalet som ska redovisas
nästa år. Det nuvarande avtalet sträcker sig som alla
vet fram t.o.m. år 2004, och jag förutsätter att en
sådan utvärdering sker innan avtalstiden är slut. Inom
Filminstitutet tittar man bl.a. på det. Samtidigt pågår,
som alla vet, dessa kontrollstationsdiskussioner mel-
lan parterna. Det publikrelaterade stödet diskuteras
med stor sannolikhet vid dessa överläggningar.
Jag vill erinra om att för att man ska kunna ändra
någonting i avtalet måste alla parter faktiskt vara
överens. Det räcker inte med att en del går ut och
säger att staten ska gå in med mer pengar och att man
därmed ska klara detta. Det är att göra det lite för
enkelt för sig. Jag vill understryka att alla parter har
ett ansvar för att filmavtalet uppfylls. Detta är något
som ligger på parterna själva att hantera.
Apropå diskussionen om kvalitet som fördes för
en stund sedan kan jag säga att jag kan hålla med
Ewa Larsson i detta resonemang. Kvalitet är själv-
klart både komplicerat och mångtydigt. Jag tycker
inte att vi i riksdagen ska fastställa vad som anses
vara god och dålig kvalitet i dessa avseenden. Det får
Filminstitutet och de som har den professionella kun-
skapen inom området hantera. Man kan diskutera
kvalitet på många sätt. Det kan handla om teknisk
kvalitet och konstnärlig kvalitet. Vi vet att begreppet
kvalitet och tycke och smak dessutom förändras över
tiden. Jag är faktiskt lite rädd för att politiker ska gå
in och klampa alltför mycket i sådana sammanhang.
Några talare var inne på de nationella minoriteter-
na. T.ex. Vänsterpartiet tar upp dem i sin reservation.
Jag ska gärna hålla med om att det är en viktig fråga.
Jag förmodar att denna fråga och andra kommer att
tas upp vid utvärderingen av avtalet. Boel Lindén var
inne på det. Jag vill bara i detta sammanhang påpeka
att riksdagen faktiskt redan för innevarande år har
fattat beslut om att satsa 7 miljoner kronor på natio-
nella minoriteters språk och kultur. Det finns ingen-
ting som hindrar att dessa pengar också kan användas
för den konstnärliga yttring som filmen utgör.
Jag vill säga några ord till Ewa Larsson om utred-
ningsförslaget om fria skapare osv. Det framkom inte,
och det är därför som jag vill göra en kommentar, att
filmavtalet faktiskt innehåller bestämmelser om stöd
till produktion av långfilm, barn- och ungdomsfilm
samt dokumentärfilm. Inom ramen för filmavtalet
finns det faktiskt ett utvecklingsstöd som omfattar
projektstöd till manusförfattare, producenter och
regissörer, växthusverksamhet för unga filmskapare,
stöd till fortbildning för etablerade filmskapare samt
företagsstöd till oberoende producenter.
Även om man kan ha synpunkter på detta har
detta faktiskt, i förhållande till tidigare, inneburit en
kraftig resursförstärkning. Men det är klart att vi
aldrig är nöjda. Hade vi varit nöjda hade vi möjligen
inte ägnat oss åt kulturpolitik.
Jag vill säga något om att Kristdemokraterna vill
ha en översyn av lagen om granskning och kontroll
av filmer och videogram. Våldsskildringsrådet har i
ett par rapporter påtalat att det kan finnas skäl för
regeringen att på något sätt agera i frågan. Som fram-
går av betänkandet kommer regeringen noga att över-
väga behovet av att lagen om granskning och kontroll
av filmer och videogram ses över i detta hänseende.
Monica Green har väckt en motion i vilken hon
påtalar vikten av att även de minsta barnen får till-
gång till ett utbud av kvalitetsfilm som kan visas över
hela landet. Jag vill understryka att det är viktigt att
den Knattebio i klubbform som finns och att den
verksamhet som har funnits kring Barnens biokon-
trast kan utvecklas och att det sker i samarbete med
folkrörelser som Unga Örnar, Folkets Hus och Våra
Gårdar, för att nämna några exempel. Jag tycker ock-
så att det är angeläget att Filminstitutet uppmärk-
sammar detta i ökad utsträckning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget till riks-
dagsbeslut i betänkandet.