Herr talman! Den allra viktigaste konsten för oss
- det var en fras som jag växte upp med. Lenin hade
sagt det redan i början på 20-talet. Det är klart att vi
som studerade film på den tiden, många år efter det
att Lenin hade försvunnit, tog detta på mycket djupt
allvar.
I den bergochdalbana som den östeuropeiska och
den ryska filmen fick gå igenom på den tiden med
olika stränga moment av censur och andra moment av
liberalisering var det en sak som var mycket tydlig,
att ekonomin var stadig. Det var inte pengarna som
bestämde vad som hände med filmen.
Sedan hamnade jag i västvärlden, i Sverige, som
flykting. Jag upptäckte mycket snabbt den fantastiska
konstruktion som Harry Schein hade kommit på,
nämligen filmavtalet.
Jag vill nu, så många år efteråt, än en gång be-
römma honom för den otroliga insats han gjorde då.
Han skapade en oas med ekonomiska resurser för
filmen som inte kom vare sig direkt från de påtryck-
ande kommersiella intressena eller direkt från staten.
Detta var ett skyddat område, och där fanns det alltid
pengar för den fantastiska svenska filmen.
Kom ihåg att vi befinner oss i en av världens ri-
kaste filmkulturer. Vi som politiker har vissa skyldig-
heter gentemot det.
Varför berättar jag den här historien? För att un-
derstryka att det är mycket trist att ett nytt filmavtal
som verkade skapa mycket goda förutsättningar för
filmen så snabbt stöter på svårigheter, inte därför att
den svenska filmen inte går bra utan därför att den
svenska filmen går mycket bra. Publiken går på bio
och konsumerar svensk film.
Därför har vi i Folkpartiet anslutit oss till reserva-
tion 1 under punkt 1 och krävt en utvärdering av
filmavtalet. Visst, det finns en kontrollstation, och
diskussioner pågår, men detta är så allvarligt!
Man hade skapat ett nytt avtal. Man trodde att
man hade löst problemet. Just efter det att avtalet kom
i gång kom också en hel rad mycket goda filmer.
Sedan hamnade man i en ekonomisk kris igen just
därför att det hade varit så bra.
Jag vill också mycket snabbt tala om någonting
som inte finns i betänkandet. Jag fick häromdagen en
skrift som heter Att vara eller icke vara filmare - det
är frågan. Den är skriven av Muammer Özer, en
turkisk regissör som sedan länge är bosatt i Sverige.
Den bär underrubriken Den förlorade generationen.
Det gäller de mycket stora svårigheter som filmare
från andra kulturer som bosätter sig i Sverige stöter
på.
Detta är en lång och mycket trist historia. Jag
måste bekänna att jag som filmvetare när jag kom till
Sverige stötte på det största motståndet mot mitt in-
träde i yrkeslivet bland filmvetare.
Jag tycker att vi en gång till borde diskutera inte
bara de nationella minoriteterna utan alla minoriteter
- de nya minoriteterna och alla kulturer som i dag
skulle kunna samverka och ge en otrolig skapande-
kraft till den svenska filmen. Kom ihåg att Milos
Forman kom till Sverige 1968, men han stannade
inte.
Jag rekommenderar också varmt mina vänner i
kulturutskottet att noggrant läsa Bertolt Brechts dia-
loger från exilen. Det är en beskrivning av Sveriges
sätt att ta emot kunskap från andra länder. Den är
blodigt bitter.