Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågan och för att du önskar livet ur mitt parti! Det är ändå lite charmigt, kan man väl säga med viss ironi.
På det här området företräder ni faktiskt en i mitt tycke galen politik. Det står jag fast vid.
Avseende påståendena att vi på något sätt skulle vara köpta av skogsindustrin och propagerar för den vet jag inte om ledamoten lyssnade särskilt noga på mitt anförande, men jag nämnde inte skogsindustrin vid ett enda tillfälle. Den skogspolitik jag har bedrivit under mandatperioden har först och främst gällt ägandet. Skogsbrukarna, Sveriges 330 000 privata markägare, behöver ett stärkt rättighetsskydd.
Jag sitter med i den grundlagsutredning som ser över äganderätten. På papperet har äganderätten inte ändrats. På papperet har svenskt ägande ett starkt skydd. Men i praktiken har det de senaste 10–15 åren skett en utveckling i helt fel riktning. Ägande- och brukanderätten har inskränkts fundamentalt. Det är det som vi nu tar fasta på att göra någonting åt, för att skapa balans i detta system igen.
Jag tror att till och med Miljöpartiets ledamot delar bilden att nuvarande system, där markägare ställs på bar backe för att staten inskränker brukandet, inte är okej. Det är faktiskt det som är den viktigaste frågan i all form av skogspolitik som vi pratar om.