Fru talman! Jag har varit med i omstruktureringar i de flesta sektorer, skulle jag säga, även i den privata sektorn.
När en organisation har funnits tillräckligt länge blir den förstelnad. Man behöver hela tiden ha en diskussion om hur man arbetar. Man behöver hela tiden ifrågasätta sig själv: Vad gör jag för att göra det bästa möjliga för dem jag ska göra något för?
Om det sedan handlar om kommuner eller landsting eller om det är räddningstjänsten, polisen eller ett byggföretag är en andrahandsfråga. Detta handlar om hur man leder en verksamhet. Här måste även kommuner och landsting inse att förändringar kommer att ske, och det blir än mer i framtiden.
När det gäller arbetslösheten kan vi konstatera att det har skett en enorm globalisering de senaste åren.
Apropå finanskrisen har vi ju här i kammaren ett antal gånger sett på utvecklingen av priset på järnskrot. I juni månad betalades ungefär 2 000 kronor per ton, och i oktober betalades ungefär 100 kronor. Det är en sänkning med 95 procent. Hur parerar ett företag sådana svängningar? Det innebär ju att man måste ha en enorm flexibilitet.
Nu lever inte kommuner och landsting på samma marknad, men detta ger ändå en bild av vilken beredskap vi som beslutsfattare måste ha i dagens samhälle.