Fru talman! Den debatt vi ska ha i dag kommer att behandla några fordons- och vägfrågor. Det finns ett antal av dessa frågor som är mycket viktiga för framtiden. Den kanske allra viktigaste frågan är trafikens påverkan på miljön. Då är det främst utsläppen av växthusgaser och partiklar som hamnar i fokus.
Vi har i riksdagen antagit mål om en fossiloberoende fordonsflotta till år 2030, ett mål som i dag verkar långt borta. Utsläppen från trafiken totalt minskar inte som de borde utan ökar i stället. Från den vanliga biltrafiken kan vi notera en minskning, inte så stor som den borde men dock en minskning. Från den tunga trafiken däremot ser vi en ordentlig ökning. Mellan 1990 och 2011 har utsläppen från den tunga trafiken ökat med 44 procent. Det är inte acceptabelt. På alla andra områden i samhället minskar utsläppen av växthusgaser, men inte från den tunga lastbilstrafiken. Detta kan inte marknaden lösa själv. Den måste få hjälp från riksdag och regering.
Man måste ställa sig frågan: Varför ökar utsläppen? Framför allt är det den sittande regeringens oförmåga att ta itu med problemen som är orsaken. De åtgärder man vidtar inom transportsektorn leder till att transporter flyttas från andra transportslag till väg, med följd att det rullar fler lastbilar och långtradare än någonsin på våra vägar. Offensiva insatser som vägslitageavgift avvisas med argumentet att vi inte ska lägga skatter på lastbilarna. Föraktfullt talar man om en lastbilsskatt som något djävulen har hittat på. Nu är inte den frågan uppe i dagens betänkande, men jag tycker ändå att det är värt att nämna den.
När det gäller den tunga trafiken vill jag först som sist slå fast att det inte är trafiken i sig som är problemet utan de utsläpp den för med sig. Vi behöver lastbilstransporter i vårt stora och glesbefolkade land, men lastbilarna skulle kunna drivas på annat sätt. Moderaterna har en förkärlek för att i olika sammanhang baktala pumplagen, den lag som gjorde det möjligt att få ut alternativa drivmedel till framför allt personbilar på bred front i vårt land. Det gör att vi nu har en infrastruktur för att kunna gå vidare med alternativa bränslen även till de tunga fordonen. Alternativa bränslen i kombination med hybridteknik är viktiga för att vi ska närma oss målet om en fossiloberoende fordonsflotta år 2030.
På det här området har AB Volvo givit mycket lovvärda signaler. Man kommer att satsa rejält på hybridteknik. Redan i dag används Volvos hybridbussar i många andra länder än Sverige. Här rullar inga än så länge. Men regeringen måste ta initiativ som gör att man kan kommersialisera annan ny teknik på det här området. Det duger inte att gömma sig i Rosenbad - aktiva åtgärder måste till.
Fru talman! Ett tydligt exempel på att den högra handen inte vet vad den vänstra gör är den supermiljöbilspremie som regeringen införde. Man fokuserade totalt på utsläpp, men man glömde trafiksäkerheten. Inte ens statens eget reglemente ger utrymme för att köpa eller leasa dessa supermiljöbilar, eftersom de inte är godkända i krocktester, ett krav som staten ställer på alla bilar som ska användas i så att säga statlig tjänst. Förvånande är bara förnamnet.
Visst är det bra med låga utsläpp, men trafiksäkerheten får vi aldrig tumma på. Det är dessutom så att om kravet hade ställts hade man fått veta att det finns bilar även i den här storleksklassen och med de här utsläppen som klarar Euro NCAP:s krocktester och får fem stjärnor. Det är det som det är fråga om. Här måste vi säga till regeringen: Gör om, gör rätt!
Fru talman! I det här betänkandet tas också bilbesiktningen upp. Jag vill först som sist slå fast att vi ser bilbesiktning som myndighetsutövning. Myndighetsutövning borde vara en angelägenhet för myndigheter eller för helstatliga företag. Men så ser inte den nuvarande regeringen och riksdagsmajoriteten på det. I stället har vi fått en fråga med häpnadsväckande turer, där konkurrensutsättning och marknad har fått gå före all sans och förnuft.
Det började med att man skulle släppa marknaden fri. Fri etableringsrätt infördes. Tut i luren. Då trodde den på den tiden ansvariga ministern att en mängd nya aktörer skulle komma till. Marknaden skulle blomstra. Besvikelsen måste ha varit stor när så inte blev fallet. Det blev visserligen tolv nya anläggningar, främst i storstäderna, men succén uteblev helt. Fiaskot var nära och goda råd dyra. Då kom någon, oklart vem, på den briljanta idén att om vi delar upp AB Svensk Bilprovning så borde vi kunna sälja ut det redan existerande och fungerande företaget i stället.
Statsrådet Norman lovade i en interpellationsdebatt med undertecknad att de olika delarna i företaget skulle auktioneras ut och pengar skulle komma in, oklart hur mycket, men en rejäl vinst skulle det i vart fall bli. Förhoppningarna var stora, men även nu uteblev succén. Köparna ställde sig inte i kö och bjöd över varandra. Som alternativ tvingades man förhandla med en köpare som inte hade ekonomiska muskler för att kunna göra köpet. I stället lånade säljaren, det vill säga AB Svensk Bilprovning, ut köpeskillingen till det företag som köpte, en minst sagt häpnadsväckande åtgärd.
Men ska det säljas så ska det.
Sedan visade det sig att företaget var registrerat på Cypern för att undvika skatt. Det leder ju till slutsatsen att man inte hade gjort någon större kontroll av företaget i fråga. Det ska bli intressant att se hur länge företaget som köpte anläggningarna behåller dem innan de säljs vidare till något riskkapitalbolag som har investerat stora pengar i bilprovningsanläggningar i andra delar av Norden.
Nåväl, nu var man av med ungefär en tredjedel av företaget - nu borde väl ändå köparna komma. Nu var de, ur företagsekonomisk synpunkt, bästa delarna kvar. Men nej, inte heller nu radade köparna upp sig. Så vad gör man? Staten skulle ju ges så lite inflytande som möjligt på denna marknad; det var meningen. "Marknad" kan man egentligen inte heller kalla det här, för några utomstående aktörer fanns ju inte. Då kom de nuvarande ägarna, alltså staten och en rad företag och organisationer inom trafikområdet som äger AB Svensk bilprovning i dag, överens om att dela det som återstod. Man tog hand om varsin del, helt enkelt.
Vad har vi alltså fått efter alla dessa turer? Vi har fått ett mindre statligt företag, ett privat företag skrivet på Cypern och ett företag drivet av organisationer och företag inom trafikområdet samt några ytterligare etableringar av utländska aktörer.
Vad har blivit bättre av det? Priset på en besiktning har börjat stiga och förväntas stiga alltmer. Investeringarna i de två företag som avknoppats kan ifrågasättas - kommer de att klara den tunga trafikens behov när de måste investera stora summor och har lånat redan till köpeskillingen? Öppettiderna på kvällar och helger minskar, och verksamheten i glesbygd hotas - allt enligt Transportstyrelsens undersökning av bilprovningsbranschen. Dessutom ser vi en kraftig ökning av de körförbud man får för att man inte besiktigat i tid. Detta tyder på att tillgängligheten till besiktning minskar.
Jag måste säga att ingen i dag, från att ha haft en väl fungerande verksamhet i hela landet, vet hur detta ska sluta. Det bästa vore att återgå till den gamla ordningen utan konkurrensutsättning.
Herr talman! En annan fråga som tas upp i betänkandet är fordonsvikter och fordonslängder. Jag tycker att det är viktigt att konstatera att de försök som kallas "en trave till" och har gjorts på timmertransporter och 30-metersfordon utefter västkusten visar att man genom dessa åtgärder kan få ned utsläppen av både växthusgaser och partiklar per transporterat ton gods. Det är det mått som är relevant i sammanhanget. Vi bör därför gå vidare med de försöken och tillåta långa fordon med fler axlar för att därigenom också få ned vägslitaget. Det vinner miljön dubbelt på - utsläpp och vägslitage minskar.
Herr talman! I betänkandet tas också frågan om parkeringstillstånd för personer med rörelsehinder upp. De nordiska länderna har gemensamt beslutat att det ska finnas en generös tillämpning och tilldelning av parkeringstillstånd till personer som har de här behoven. Tyvärr har den svenska regeringen inte gjort något för att förverkliga detta, medan övriga nordiska länder jobbar för fullt med frågan. Här borde initiativ från regeringen komma snarast. De som har ett rörelsehinder ska ha samma rätt som andra att röra sig eller i varje fall ta sig till affären. Bilen och parkeringsplatser i nära anslutning till affärer är då ett måste, men för att människor ska kunna stå där måste även tillståndsfrågan lösas.
Herr talman! Jag står självklart bakom alla de socialdemokratiska reservationerna i detta betänkande men vill för tids vinnande yrka bifall endast till reservationerna 1 och 6.
I detta anförande instämde Lars Mejern Larsson och Suzanne Svensson (båda S).