Herr talman! Alkohol är en fråga som engagerar. För en del är den någonting gott och festligt och ett sätt att våga släppa loss. För andra är alkoholen kanske en mamma som blir konstig, en man som slår eller det där rattfyllot som körde ihjäl bästa kompisen.
Oavsett vilket förhållande man har till alkoholen kan vi konstatera att alkoholen varje år kostar samhället enormt mycket. Beroende på hur man räknar handlar det om allt mellan 20 och 160 miljarder. Det låter mycket och är också det. Jämfört med de skatteintäkter som man får in på alkoholskatter, runt 10 miljarder, är det allra minst dubbelt så mycket i kostnader - troligtvis mer.
Även om min roll här i skatteutskottet kanske främst är att dra in dessa skattepengar för att kunna finansiera de kostsamma alkoholskadorna måste jag erkänna att min oro här inte i första hand gäller statsfinanserna, utan den gäller de runt 200 000 barn som varje år växer upp i alkoholistfamiljer. Det handlar om människor som blir misshandlade eller våldtagna av berusade förövare, som körs ihjäl av rattfulla förare eller som på andra sätt råkar ut för alkoholens baksidor. Det är för de här människornas skull jag vill stå upp för en solidarisk och restriktiv alkoholpolitik.
Den restriktiva alkoholpolitiken bygger på den vetenskapligt erkända totalkonsumtionsmodellen. Det innebär att det inte går att slippa alkoholrelaterade skador genom punktinsatser mot högriskkonsumenter, utan det bästa sättet för samhället att minska de alkoholrelaterade skadorna i samhället är helt enkelt att minska den totala alkoholkonsumtionen i samhället.
Visst vore det trevligt om det gick att fixa det genom lite käcka informationskampanjer - till exempel Drick inte så mycket! Tyvärr fungerar det inte, har man sett, så bra. Det krävs begränsningar av tillgången till alkohol dels rent fysiskt genom detaljhandelsmonopolet, genom begränsade öppettider, genom ålderskontroller och så vidare, dels genom mer ekonomiska begränsningar som höga alkoholskatter. Det är förstås i första hand det sistnämnda, alkoholskatterna, som vi i skatteutskottet håller på med. Men genom vårt ansvar för tullen kommer även frågan om alkoholinförseln in.
Både alkoholskatterna och alkoholinförseln är avgörande för alkoholpolitikens framgång. Att högre skatter minskar konsumtionen av en vara som beskattas är en självklarhet på miljöområdet, så också på alkoholområdet. Naturligtvis gäller även det omvända: Om skatterna sänks konsumerar man mer.
Folkhälsoinstitutet har räknat ut att en sänkning av spritskatten med 40 procent och av vinskatten med 15 procent skulle leda till 289 fler dödsfall, 1 627 fler misshandelsfall och 1,6 miljoner fler sjukdagar. Till vilken nytta? Det kan man fråga sig. Sänkta alkoholskatter är alltså en mycket dålig idé.
Det är därför med stor glädje jag noterar att utskottsmajoriteten, om än inte alltför översvallande, avstyrkt de, främst moderata, motioner där sänkta alkoholskatter föreslås. Det innebär förstås inte att vi ska blunda för det problem vi har med den stora alkoholinförseln. Människor får ju ta in väldigt stora mängder alkohol för eget bruk. Trots att det ska vara för eget bruk kan alkoholen säljas vidare till andra, helt utan de ålderskontroller och andra restriktioner som vi har när det gäller Systembolaget.
Att ungdomar som inte har åldern inne på ett eller annat sätt ändå försöker få tag på alkohol är ingenting vi löser med sänkta alkoholskatter. Däremot skulle förstås efterfrågan från dem över 20 kunna minska om det var mindre skillnader i fråga om alkoholskattenivåerna mellan Sverige och våra grannländer.
I grunden handlar det om höjda minimiskattenivåer inom EU på alkoholen. Men hittills har EU, som vi märkt, varit ganska tröstlöst. Dock tycker vi absolut inte att vi ska ge upp den kampen.
I väntan på det handlar det snarare om att minska den mängd alkohol som privatpersoner får föra in. I dag är det i praktiken fritt fram att föra med sig så mycket man orkar släpa på så länge det är för privat bruk. För att avgöra vad som är privat bruk finns det indikativa nivåer. Det handlar då om 10 liter sprit, 20 liter starkvin, 90 liter vin och 110 liter öl.
Det går bra att ta med sig ännu mer om man kan göra troligt att man har behov av större mängder för privat bruk - till exempel därför att man ska ha ett stort och väldigt blött bröllop. Detta är knappast rimligt. Den ordning som gällde före EU-inträdet, med betydligt lägre kvoter som man inte kunde överskrida, var betydligt rimligare. Även här borde Sverige i EU verka för att vi ska kunna få tillbaka de gamla införselkvoterna.
Trots allt är alkohol inte en vara vilken som helst, utan alkohol är en beroendeframkallande vara med avsevärda samhällskonsekvenser. Därför är det inte rimligt att upprätthålla samma fria rörlighet som den som gäller för andra varor.
Men hur blir det om vi inte skulle lyckas med det? Ja, då tycker jag faktiskt att vi ska pröva ett ensidigt återinförande av de gamla kvoterna i Sverige och få frågan prövad i EG-domstolen.
Artikel 30 i EG-fördraget ger medlemsstaterna rätt att begränsa importen för att skydda människors hälsa. EG-domstolen har också slagit fast att skydd mot alkoholens skadeverkningar är ett sådant här befogat syfte, så det är inte helt omöjligt för oss att vinna vid en sådan domstolsprövning. I alla fall skulle vi kunna göra ett försök. Men även det skulle förstås ta tid. Därför krävs det ökade resurser till tullen just för att kunna motverka den illegala alkoholinförseln.
Det tog vi i Miljöpartiet upp redan i vår förra budget. Jag tror kanske inte att det är på grund av detta som majoriteten nu har aviserat mer pengar till Tullverket. Jag är i alla fall glad över att så sker.
Sedan har vi frågan om alkoläsken. Det är kanske inte alltid så himla gott med alkoholsmaken när man är ovan. Men om man däremot har någonting som är lite sött och läskliknande som döljer spritsmaken går det lättare. Detta underlättar alkoholdebuten för ungdomar. Samtidigt vet vi mycket väl att ju tidigare ungdomar börjar dricka, desto mer kommer de att dricka framöver. Om vi genom begränsningar av alkoläsken kan få ungdomar att skjuta upp sin alkoholdebut vore det verkligen värt det.
Jag vet att det inte har varit helt lätt att få fram en bra definition på en tilläggsskatt på alkoläsk, men det är ändå någonting som har fungerat i andra EU-länder. Därför tycker jag inte att det borde vara omöjligt att få till stånd en sådan även i Sverige.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 3.