Herr talman! Tack, ledamoten Gudrun Nordborg! Jag tror att det är så här: Jag har insett att politik väldigt mycket handlar om att när vi kan säga skarpa saker får det uppmärksamhet. Den stora utmaningen är ställningstagandet. Ställningstagandet bygger på förståelse för sammanhanget som de utsatta lever i.
Ledamoten Louise Meijer var inne på att man inte får blanda äpplen och päron. Jag håller med om det. Det finns otroligt mycket som är gemensamt. Det handlar om fysiskt våld, psykiskt våld, kontroll och makt. Jag menar att den våldsutsatta kvinna som blir söndersparkad av sin man i hemmet inte ligger och tänker att det är för väl att det inte är ett kollektiv som ligger bakom det.
Om man inte förstår det som skiljer sig åt tillräckligt väl kommer heller inte insatserna att möta på rätt sätt. Jag tror att det finns en rädsla. Jag liksom många känner också en oro för att främlingsfientliga krafter kidnappar frågor för att visa på att vissa grupper beter sig på ett särskilt sätt. Det måste vi hela tiden ha med i beaktande.
Men det är inte samma sak som att vi av den anledningen ska göra snömos av våld så att ingen riktigt förstår vad man ska göra. Man kan se på vad som har skett i praktiken. Senast i går till exempel pratade jag med företrädare för en kommun som bad om hjälp. De skulle driva de här frågorna.
De ser kopplingen mellan gängkriminalitet, hedersvåld och våldsbejakande extremism. Då svarar rektorer: Öppna inte Pandoras ask. Vi fixar inte det. Vi har så gigantiskt stora problem, och vi vet inte riktigt hur vi ska fånga dem.
Om det är så att barn ska känna förtroende för vuxenvärlden för att berätta om sin utsatthet måste de också känna att den som får informationen hanterar den på rätt sätt. När det gäller hedersvåld finns det mekanismer som kan försätta barn i en större fara om man inte har förståelse för hur man ska hantera det. Det måste vi våga prata om.