Herr talman! Jag är helt enig med ledamoten Juno Blom om att vi måste våga ta ställning och våga stå på barnens sida. Där tror jag att väldigt många vuxna blir superoroliga bara de kommer i närheten av våld. Jag inser också att den oron kan bli ännu större om det handlar om våld i hederns namn.
Oavsett det måste vi ändå ha våldskompetens, försöka att analysera ordentligt och se vad det innebär i de olika sammanhangen. Vilka verktyg har jag, och vad måste jag vara extra försiktig med så att jag verkligen skyddar barnet och inte hjälper en förövare eller flera förövare att fortsätta?
Jag kan tycka att det går oerhört långsamt när vi hanterar de här frågorna. Vi hade kvinnofridsreformerna i slutet på 90-talet. Man satsade mycket på utbildningar och sådant. Sedan har det klingat av. Vi måste hela tiden fortbilda egentligen hela samhället. Frågor om våld ingår inte i grundutbildningar för de professioner som ska möta problematiken. Det gäller oavsett om det handlar om skola, vård, juridiken eller rättsväsendet.
Nu håller vi på att kugga upp det lite grann. Det ska in i grundutbildningarna. Det är också jättemycket begärt att allmänheten ska kunna mycket om detta. Vi är för rädda för våldet och att våga möta det på riktigt. Där är jag helt ense med ledamoten Juno Blom.
Vi måste våga argumentera. Jag är fortsatt inne på att vi inte ska bygga på diskriminerande åtgärder. Vi måste också våga se det som många är väldigt rädda för, problematiken i det svenska samhället från början. Det är med och bygger hinder för att vi ska se kontexten kring det hedersrelaterade våldet.