Herr talman! Först håller jag med Birgitta Johans-
son om att vi gjorde ett antal privatiseringar under
föregående mandatperiod. Som bekant hade vi i flera
fall, dock inte i alla, stöd även från fackklubbarna i
samband med privatiseringarna. I flera av fallen har
utvecklingen blivit så positiv att värdet på statens
kvarvarande ägarandelar har blivit större än vad det
ursprungliga totala ägandet var.
Men, herr talman, i ett par frågor förstår jag inte
riktigt Birgitta Johansson. Jag förstår visserligen att
marknaden kommer att få investeringar i telekommu-
nikationer och att det finns kapital. Men de kommer
förmodligen att komma från amerikanska och konti-
nentala bolag och ge arbetstillfällen och teknisk ut-
veckling där i stället för i Sverige. Det är denna pas-
sivitet från socialdemokratins sida som jag är bekym-
rad över.
Sedan har jag inte fått svar på mina tre ursprungli-
ga frågor. Om man nu anser att affärsstrategin för ett
statligt bolag måste debatteras och tas ställning till här
i riksdagen, inte i bolaget, inte på marknaden och inte
där det hör hemma, har man då för avsikt att ta upp
varje statligt bolag för att debattera dess affärsstrategi
här i kammaren i sann central planhushållningsanda?
Den andra frågan gäller värdet av det statliga
ägandet. Finns det några motiv? Eller är det bara
bananskalens väg att det har råkat bli så och att det till
följd av någon form av partipolitisk dogmatism ligger
kvar, att har det en gång varit statligt skall det fortsät-
ta att vara det?
Varför, för det tredje, tror Birgitta Johansson att
alla andra regeringar, t.o.m. den norska, talar om att
vända sig till marknaden med sina telebolag? Varför
gör alla andra det som new Labour gör i Storbritanni-
en? Är det bara den svenska socialdemokratin som är
old Labour?