Herr talman! Telia, som är det företag vi nu disku-
terar, arbetar ju på en kraftigt expanderande marknad,
som präglas av en ökande konkurrens. Nu liberalise-
ras marknaderna i snabb takt, och från den 1 januari
1998 har huvuddelen av Europas telemarknader öpp-
nats för konkurrens. Bakgrunden till det är beslut som
har fattats inom EU.
Sverige fattade tidigt beslut om avregleringar, och
Telia fick genom det ett visst övertag, ett övertag som
man i alla fall till i dag har lyckats upprätthålla. Kon-
kurrensen på den svenska telemarknaden har utveck-
lats snabbt, inom i första hand internationell trafik och
när det gäller fjärrsamtal. Nu kan man också räkna
med att ny teknik och alternativa accessmöjligheter
medför att konkurrenstrycket för lokalsamtal kommer
att öka starkt framöver. Utvecklingen drivs fram av
alltfler operatörer, som bygger ut mobila nät och som
ger direktanknytning till kunderna.
Det kommer att bli en branschglidning på de här
områdena. Man kommer att få se allianser mellan
teleoperatörer och medieföretag och allianser mellan
teleoperatörer och dataföretag och så småningom en
sammansmältning av telefoni, data och medier.
De senaste årens snabba och omfattande föränd-
ringar har utsatt Telia för en del påfrestningar. Man
har som jag sade tidigare fortsatt att behålla ett över-
tag, men nu börjar problemen hopa sig vid horisonten
om inte någonting görs.
Riksdagen beslutade på våren 1997 om ändrade
telepolitiska mål. Regeringen förmådde då inte samla
sig till en uppfattning i de avgörande framtidsfrågorna
för Telia, och det gällde då främst styrelsens begäran
om ett betydande tillskott av ägarkapital för att klara
framtidens investeringsbehov. I dag är det väl knap-
past någon som kan tänka sig att vi i budgetsamman-
hang skulle ta medel från andra angelägna verksamhe-
ter och säga: Det här överför vi till Telia för att man
skall kunna investera för att möta framtidens utma-
ningar. Knappast någon tänker sig det. Det var natur-
ligtvis inte heller vad regeringen förordade i det här
sammanhanget.
Då uppstår ett dilemma - företaget behöver peng-
ar och ägarna kan inte få fram pengar eller vill inte
skjuta till pengar. Har man då ideologiska blockering-
ar som gör att man inte öppnar företaget för nyemis-
sioner, alltså en ägarspridning, återstår ju egentligen
bara två sätt. Ett alternativ är att hitta en annan statlig
teleoperatör, t.ex. den norska, för att uppnå en jäm-
bördig storlek och en ägare som är beredd att skjuta
till nytt kapital. På det sättet skulle Telias problem
kunna lösas. Om det inte lyckades kunde regeringen
som ett annat alternativ genom ägardirektiv ålägga
Telia sådana restriktioner i dess verksamhet att man
inte skulle behöva något nytt kapital. Det är det som
nu föreslås i propositionen.
Behöver Telia trots ägarrestriktioner av geografisk
eller verksamhetsinriktningskaraktär ha mer pengar
för sin verksamhet hänvisas man till att sälja ut ideo-
logiskt mindre känslig egendom, t.ex. bolagets fastig-
heter. Men det är knappast lösningen för framtiden.
Regeringen driver alltså linjen att Telia inte har
något kapitalbehov. Därför är det heller inte aktuellt
för staten att sälja aktier i Telia eller att börsnotera
företaget. Trots det säger man att Telia skall ha sam-
ma möjligheter att utvecklas som de andra aktörerna
på telemarknaden och att den avreglerade telemark-
naden i Europa kommer att ge nya möjligheter till
olika allianser och samarbete i nya former. Telia skall
ha möjlighet att delta i den typen av strukturaffärer,
anser regeringen i propositionen.
Vår uppfattning är den att Telia behöver nya re-
surser och ett tillskott av medel för att kunna hävda
sig på den internationellt avreglerade marknaden. Det
är också företagsledningens uppfattning. Företags-
ledningen säger att man behöver nya friska pengar för
att kunna investera och för att kunna hävda sig på
marknaden i framtiden. Men regeringen anser sig veta
bättre.
Regeringen höll uppenbarligen tummarna för att
den tänkta affären med Norge skulle kunna slutföras,
för då skulle Telia kunna få ett kapitaltillskott på ett
annat sätt - ett kapitaltillskott som regeringen inte
anser att Telia behöver.
Häromdagen var det en intervju i Dagens Nyheter
med Telias vd Lars Berg. Han säger att det är ett
hinder för Telia att man finns i statlig ägo.
"Privatiseringståget för de europeiska telebolagen
rullar, säger han. Om vi vill vara med i de pågående
strukturaffärerna är det en fördel om Telia har en
noterad aktie. Det skulle underlätta våra affärsdiskus-
sioner."
Ägarbilden och bristen på kapital är alltså ett be-
tydande problem för detta företag.
Om man ser det ur skattebetalarnas perspektiv är
det också ett problem. Värdet på Telia sjunker tyvärr
väldigt snabbt. Som vi skriver i vår reservation, som
är fogad till betänkandet, har fondkommissionärsfir-
man Carnegie tittat på Telia. Man säger att värdet har
minskat med 19 miljarder kronor bara under åren
1995 till 1997. Värdeminskningen sker alltså snabbt,
och det är skattebetalarnas resurser som dräneras i
takt med att månad läggs till månad utan att regering-
en förmår släppa de ideologiska blockeringarna.
Jag är själv övertygad om att det är en tidsfråga
tills ägarspridningen är ett faktum. Men det är en
mycket kostsam tid, och de resurser som kan frigöras
vid en försäljning som kommer förr eller senare kan
användas för att minska låneskulden och därmed
minska statens ränteutgifter. Det skulle också - och
det är det viktiga i detta sammanhang - öppna nya
möjligheter för Telia att expandera och skaffa sig en
än starkare position med än fler arbetstillfällen i Sve-
rige genom att man kan ingå allianser som jag tror
skulle vara till fördel för företaget och alla dess an-
ställda.
Jag vill med detta, herr talman, yrka bifall till re-
servation 1, som är fogad till betänkandet.