Fru talman! Sanningen är att det egentligen inte fanns någon att-sats över huvud taget om våld i nära relation, utan det var ett slags förhandlingslösning. Det som fanns var att-satser om en nollvision mot mäns våld mot kvinnor, och där hade även Sverigedemokraterna ett liknande yrkande. Det var en förhandlingslösning som Tidöpartierna eller regeringspartierna uppenbarligen tyckte var viktig.
Generellt måste man först definiera ett problem för att åtgärda det. Sedan måste man prata och prata om problemet så att alla är någorlunda överens om det, och därefter kan man komma med förslag till åtgärder. Det är ingen idé att komma med förslag om folk inte vet vad det är för nytta med dem. Då kommer förslagen inte att implementeras.
I dag är det kvinnor som dör i förhållanden med en man. Problemformuleringen för mig blir då mäns våld mot kvinnor, inte att gömma det i en annan formulering. Vem är det egentligen som sysslar med identitetspolitik? Är det den som vågar definiera ett problem eller den som bäddar in det i något annat?