Fru talman! I teorin är Sverige ett av världens mest jämställda länder, men i verklighetens Sverige 2023 mördas fortfarande en kvinna var tredje vecka av en man som hon har en nära relation med.
Fortfarande förfogar kvinnor över 1 procent av det riskkapital som finns, och knappt 30 procent av Sveriges entreprenörer är kvinnor.
Fortfarande tas bara en dryg fjärdedel av föräldraledigheten ut av män.
Fortfarande är normen att det är kvinnan som går ned till deltid om det behövs för att klara av åren som småbarnsföräldrar.
Fortfarande är det främst kvinnor som efter ett långt arbetsliv får ut lite i pension och tvingas leva under knappa förhållanden.
Fortfarande möts hbtq-personer av fördomar och ett tonläge i debatten som både gör ont och skrämmer.
Jag var under många år ordförande i utbildningsnämnden i den skånska kommunen Kävlinge och konstaterade att flickorna presterade bättre än pojkarna i alla ämnen. Även idrottsämnet, som var den sista bastionen för pojkarna, föll för några år sedan. Detta är en ojämlikhet som följer med upp i högre utbildning. Det är fler kvinnor som har en fullgjord högskole- eller universitetsexamen. Likväl är det män som har de bästa inkomsterna och de högsta positionerna i samhället.
Någonstans när barnafödandet kommer in i bilden suddas jämställdheten ut. Vi behöver tänka nytt när det gäller vår föräldraförsäkring. Jag vill ha en föräldraförsäkring som är jämställd, ger valfrihet och uppmuntrar till arbete. Föräldraförsäkringen ska vara mer flexibel och ge bättre möjligheter att välja mellan en kortare försäkring med full ersättning och en längre period med lägre ersättning. Ersättningen för vård av barn borde höjas så att det inte alltid per automatik blir den som har lägst inkomst som stannar hemma i februari.
Givetvis ska vi ha en försäkring som passar alla typer av relationer - skilda föräldrar, regnbågsfamiljer och helt andra sätt att leva. Det måste bli lättare att lämna dagar till en ny partner eller en nära anhörig.
När flerbarnstillägget infördes 1982 hade det en viktig fördelningspolitisk betydelse. I dag har det dock blivit en kvinnofälla. Det försvårar integrationen och försämrar många kvinnors möjligheter att lära sig det svenska språket och komma ut i förvärvsarbete. För att bryta den negativa utvecklingen behöver vi se över våra bidragssystem och ta bort flerbarnstillägget.
Kvinnor driver tjänsteföretag, och män driver byggföretag. Män driver stora bolag, och kvinnor driver små bolag - oftast utan anställda. Andelen sjunker dessutom, då den politiska debatten fastnar i stopp för vinster i välfärden i de sektorer som kvinnor dominerar. Vi som på riktigt värnar kvinnors egenmakt sätter inte käppar i hjulet för kvinnors företagande och kvinnors rätt att leva sina drömmar.
Fru talman! Johan Hilton skrev i Göteborgs-Posten för någon vecka sedan att samhällsdebatten om transpersoners liv och leverne börjar likna en masspsykos som vi alltför väl känner igen från diskussionerna om homosexualitet för några årtionden sedan. I Brås senaste sammanställning av hatbrott finns nästan 500 anmälningar av brott med hatmotiv mot hbtqi-personer. Av dessa är 18 procent transfobiska.
Låt oss inte glömma att många röster tystnar och drömmar krossas för att man lever i ett sammanhang där könsöverskridande uttryck fortfarande inte accepteras av samhället eller familjen. Ofattbart viktiga är de män och kvinnor som vågar gå före och offentligt visa hur de väljer att leva sina liv. Det ger hopp åt en pojke i Perstorp eller en flicka i Rosengård när modiga går före och visar vägen och att det finns möjlighet att leva sitt bästa liv.
Ekonomisk frihet är viktigt. Men de frågorna blir sekundära när man inte har sin grundläggande trygghet, för det finns inget som begränsar en människas frihet så mycket som våld. Därför är våld mot kvinnor inte bara en jämställdhetsfråga utan också en demokratifråga.
För att komma till rätta med mäns våld mot kvinnor måste vi arbeta på flera plan, för män måste sluta slå. Det är ovärdigt att kvinnor och barn ska gömma sig för att män hotar dem till livet och berövar dem deras frihet. Jag gläds åt att det äntligen presenteras konkreta förslag och åtgärder för att stoppa våldet.
Det viktigaste för att nå våldet är det förebyggande arbetet: slaget som aldrig delas ut, den psykiska terrorn som aldrig sker och förföljelsen som aldrig blir av. Redan i förskolan måste vi vara uppmärksamma på könsstereotypa mönster, och i skolan måste det finnas diskussioner om machokultur och könsroller.
När det första slaget är utdelat måste rättssystemet ta vid och ge hårda straff till förövaren.
Jämställdhetsminister Brandbergs fokus på våld i unga relationer kan på riktigt ändra förutsättningarna för alla de kvinnor som stöter på en man med våldskapital som slår vidare i relation efter relation.
Var tredje vecka dödas en kvinna av en man i Sverige. Nästan alltid har hon sökt hjälp. När jämställdhetsministern gästade utskottet förra veckan berättade hon om regeringens insatser på området, till exempel myndighetsgemensamma uppdrag, för som statsrådet Brandberg konstaterade kan vi inte längre jobba i stuprör. Våld mot kvinnor är en fråga för alla institutioner och alla medborgare. Jag gläds också åt det fokus som finns på våldsutsatthet och våldsförövare bland personer med funktionsnedsättning.
Jag är stolt över att Sverige har kommit så här långt. Det har varit en stenhård kamp, som tidigare generationer av kvinnorättskämpar och feminister drivit. I dag vilar ansvaret på oss. Fortfarande lever kvinnor och flickor med rädsla för våld. Fortfarande har vi en ojämställd arbetsmarknad och sämre ekonomiska villkor i pensionen.
När vi inte längre behöver stå i kammaren och diskutera mäns våld mot kvinnor, när löneskillnad på grund av kön inte längre kan registreras och när alla oavsett uppväxtplats får leva sitt bästa liv, först då ska vi tystna.
(Applåder)