Fru talman! Det här med kvotering, positiv särbehandling och att vilja göra en förändring är ju ingenting nytt - det är ingenting som bara har funnits nu. Vi som föddes på 70-talet och sökte till gymnasiet i slutet av 80-talet eller början av 90-talet vet att en man som ville söka till exempelvis barnskötarlinjen eller ett omsorgsprogram fick lägga på lite på sitt betyg för att lättare kunna komma in. Likadant var det när kvinnor sökte till gymnasielinjer, som det ju hette på stenåldern.
Man ville komma åt detta. Det fanns en vilja och en idé. Det var inte så att män tvingades bort från de traditionella mansyrkena eller att kvinnor tvingades bort från att bli barnskötare eller förskollärare; detta ser vi ju inte minst nu. Det kunde dock öppna upp för att ge en möjlighet och visa på alternativ. Det är märkligt att det används på detta sätt, som om det skulle vara tvingande när man försöker att hitta en lösning för att öka mångfalden. Det är det ju inte.
Kvinnor väljer tydligen alltid lägre lön än vad män har. Michael Rubbestad får gärna berätta vilka åtgärder som finns för att få mer jämställda löner, så att kvinnor och män på en arbetsplats tjänar lika mycket. Som det är nu kan en man och en kvinna som har börjat samtidigt och är lika gamla gå bredvid varandra på samma jobb, och ändå har kvinnan väldigt ofta lägre lön. Hur ska vi få bukt med detta?