Fru talman! Vi måste börja tala klarspråk: Religionsfrihet betyder inte att islam ska ges en gräddfil rakt in på svenska arbetsplatser. Religionsfrihet betyder inte att vi ska blunda för de konsekvenser som vissa religiösa uttryck får i vårt samhälle.
Neutralitet på jobbet handlar om respekt för alla och inte om att undertrycka religion. Statsrådet hänvisar till lagen, men vi vet att arbetsgivare i praktiken inte vågar använda sina rättigheter. De riskerar anmälningar, granskning och ibland till och med kampanjer i medierna.
EU-domstolen slog i det kända Achbitamålet fast att arbetsgivare kan införa en neutralitetspolicy. Trots EU-domstolens tydlighet visar DO:s egna rapporter att kläd- och symbolfrågor står för en stor andel av deras ärenden. Vi ser det också i praktiken, som i fallet med MTR och Securitas.
Slöjan är i många fall ett uttryck för social kontroll och makt. Det handlar om kvinnors frihet och jämställdhet och inte bara om enskilda fall. Det är ett systemfel som drabbar kvinnors frihet och försvagar våra gemensamma värderingar. Varje gång vi relativiserar detta faktum slår vi undan benen på de kvinnor som tvingas bära slöjan mot sin vilja.
Jämställdhetsmyndigheten, Socialstyrelsen med flera har varnat för att hederskulturen i Sverige breder ut sig. Cirka 10 procent av ungdomarna i vissa utsatta områden lever under hedersnormer. Det är ett samhällsproblem med en så stor omfattning att det inte längre kan ses som marginellt.
I Frankrike och Belgien har man infört lagar som förbjuder religiösa symboler i skolor och offentliga rum. I Schweiz har man till och med folkomröstat om detta. Dessa länder har agerat för att värna om offentlighetens neutralitet och stärka kvinnornas frihet, och man har gjort det i bred politisk enighet.
En rapport från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor pekar på att flickor i hederskontext löper en förhöjd risk för psykisk ohälsa, sämre skolresultat och isolering. Det finns kvinnor som bär slöjan av övertygelse men även de som bär den under press, tvång och rädsla. Det får inte glömmas bort. Arbetsgivarna kan inte ta på sig rollen att utreda vilka motiv som ligger bakom. Det handlar om att stärka medborgarnas förtroende och upprätthålla likabehandling inför staten.
Även FN:s kvinnorättskommitté har uppmärksammat att religiösa och kulturella normer ofta används för att rättfärdiga kvinnors underordning och har manat länder att agera för att skydda kvinnors rättigheter i alla miljöer, inklusive på arbetsplatsen.
Enligt en Eurobarometerundersökning är Sverige ett av de mest sekulära länderna i EU, och det folkliga stödet för att hålla religiösa uttryck utanför offentliga funktioner är starkt. Denna folkvilja borde återspeglas också på våra arbetsplatser.
Fru talman! Jag skulle därför vilja fråga statsrådet: Ska arbetsgivare kunna säga nej till symboler som riskerar att underminera jämställdhet och trygghet?