Fru talman! Jag är väl medveten om att det behövdes ett utjämningssystem och sympatiserar med detta. Man kan ju säga att det går lätt att få utjämning i stora kommuner, men små kommuner som av det ena eller andra skälet drabbas av att ett antal personer får svåra funktionshinder kan få väldigt höga kostnader.
Vad jag vill diskutera är hur vi ska få ett bättre utjämningssystem så att inte de som har många olika handikapp ska känna sig oönskade på den plats där de är, som kanske träffas av stora skattehöjningar då det är fråga om att ett antal kommuner säger upp avtal, bland annat genom förändring av mantalsskrivning för dem som har rätt att förändra sin mantalsskrivning, även när de är multihandikappade.
Jag är helt övertygad om att statsrådet har både mottagit och läst skrivelserna till departementet från de kommuner jag nämner. Jag vet att det finns flera. Men flera, till exempel Vingåker och Katrineholm, har byggt upp, både i privat och offentlig regi, speciella miljöer och behandlingshem med mycket god erfarenhet och kompetens sedan årtionden tillbaka när det gäller att ta hand om döva, dövblinda, förståndshandikappade och personer med ett antal andra handikapp. Där finner man att det kanske går fyra fem anställda per multihandikappad för att kunna ge de handikappade ett drägligt liv och vettiga levnadsförhållanden.
Det jag vill peka på är just att det utjämningssystem man har valt skapar problem i ett antal små kommuner, problem som man knappast - jag förutsätter att det också gäller statsrådet - tyckt varit önskvärda. Vi kan ta mina exempelkommuner Finspång och Vingåker - det går väl att titta på Flen och Gnesta också. Det är små fattiga kommuner som har mycket lugna miljöer och lång erfarenhet på det här området. De är utsatta för uppsägning av avtal och förändrade mantalsskrivningar för multihandikappade, och därav kommer problemen. Jag besökte till exempel Vingåkers kommun, där det bor 9 000 invånare. Där har man nio personer som är multihandikappade, och det kostar 20 miljoner kronor. Fem av de nio har man fått avtalen uppsagda från nu. Detta innebär en kommunalekonomisk katastrof för en liten landsortskommun.
Jag efterlyser fortfarande svaret på mina frågor. Vilket råd vill statsrådet ge de utomordentligt bekymrade kommunalpolitiker, anställa och andra i Vingåker och Finspång som hotas med en kraftig skattehöjning därför att de tvingas ta ett ansvar som egentligen borde vara ett nationellt ansvar, oavsett om det är ett interkommunalt utjämningssystem eller ett statligt ansvar? Hur ska de multihandikappade bete sig? Ska de vara lojala med den kommun de var mantalsskrivna i när de fick handikappet eller den kommun där de bor? Det är ju ett tryck som indirekt sätts på dem och deras anhöriga som jag tycker är ovärdigt.
Vi har ett nationellt ansvar för de här människorna. Låt oss då se till att de slipper känna att de är en belastning för respektive hemkommun. Ta det nationella ansvaret, och finansiera det genom att ta pengarna från de pengar vi ger generellt till kommunerna! Då får vi finansieringen. Vi slipper peka ut vissa kommuner och visst ansvar, och dessutom får vi inte detta tryck på de multihandikappade.