Fru talman! Jag tror att vi är överens här i salen
om att det här är en viktig fråga. Det gäller att se till
att vi värnar de sista naturskogarna och urskogarna.
Om vi tar en ordentlig diskussion om hur detta bör
ske tror jag att vi egentligen även borde kunna vara
överens om att en ökning av anslagen med 50 % inte
är nålpengar. Det är klart att man kan säga att vi
skulle behöva ytterligare miljarder. Men vi vet också
att lika litet som man kan göra flerdubblingar av an-
slagen till andra samhällsområden kan man göra det
till det här området. Miljarderna kommer liksom inte
från himlen för att användas till det som man gärna
skulle vilja använda dem till.
Då är en ökning med 50 % en stor och rejäl ök-
ning. Vi lägger mer pengar på skogen än vad vi nå-
gonsin tidigare har gjort. Härmed utnyttjar vi också
Miljövårdsberedningens förslag och arbetar precis i
den riktning som Miljövårdsberedningen har före-
slagit.
Sedan är det också viktigt att diskutera vem som
skall ta ansvaret. Det är klart att staten och skattebeta-
larna inte skall ta hela ansvaret, utan näringen själv
måste också ta ett ansvar. Vi kan se att det har hänt
mycket under senare år.
När Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket utredde
vad som har skett i skogen kunde de visserligen kon-
statera att varken miljömålet eller produktionsmålet
har uppnåtts. Men de kunde också konstatera att det
har blivit väldigt mycket bättre under senare år. Så
även om det återstår mycket - och jag kan också bli
upprörd över enskilda exempel som jag har hört talas
om - kan vi se att väldigt många skogsägare försöker,
precis som Dan Ericsson var inne på, att ta ett större
ansvar i dag.
Då är det också viktigt att de kan få den hjälp som
behövs. När det gäller utbildning är det viktigt att de
vet vad som faktiskt är bra respektive dåligt för sko-
gen. Det är viktigt att de kan få en snabb handlägg-
ning av sina ärenden och liknande. Därför ligger ock-
så en del i anslagsökningen just på Skogsstyrelsen så
att man skall kunna arbeta med information och stöd
till skogsägarna.
Jag träffade en skogsägare nyligen som sade att
han var väldigt glad för att han inte hade följt den
utbildning han hade fått på 70-talet. Om han hade
lyssnat på utbildningsmannens förklaring om hur man
skulle ta hand om skogen på ett effektivt sätt hade vi
haft ännu mindre biologisk mångfald i dag. Han tala-
de om hur samma utbildare i dag hade fått lära om
och nu höll nya kurser för skogsägare. Det var ett helt
annat budskap som spreds. Det är klart att det ger
effekt när Skogsstyrelsen och skogsägarna själva får
kunskap om det här och börjar arbeta på ett helt annat
sätt.
Men det kan ta en viss tid. Därför är det också
viktigt att få till stånd någon form av moratorium eller
liknande för att undvika att de sista skogarna fälls.
Det är detta som förhandlaren Lars-Erik Liljelund
nu arbetar med när det gäller att få till stånd en över-
enskommelse för skogsnäringen. Det handlar i prakti-
ken om att få till stånd ett moratorium inom stora
delar av skogsnäringen under den tid som det tar att
se till att skogsägarna får ersättning. Man skall då inte
se varje års anslag om 300 miljoner som enskilt för
just det året, utan man skall kunna träffa en överens-
kommelse om att ge ersättning senare för att därmed
undvika avverkning av skyddsvärd skog.