Herr talman! Till att börja med yrkar jag bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på reservationer-
na.
Rättshjälpslagen trädde i kraft den 1 juli 1973 och
har ändrats många gånger. Resultatet har blivit ett
lapptäcke som alla partier har sytt på. Lappar som
känts angelägna har tillkommit och andra har plockats
bort eller blivit en smal rand. Det har varit svårt för
dem som skall tillämpa rättshjälpslagen att hålla sig à
jour med vad som gäller.
Besparingar som gjorts för att minska rättshjälp-
skostnaderna har främst gjorts på den allmänna rätts-
hjälpen. För rättshjälpen i stort har kostnaderna inte
minskat.
Riksrevisionsverket fick den socialdemokratiska
regeringens uppdrag att utvärdera 1988 års reform
och granska rättshjälpens effektivitet, analysera kost-
nadsutvecklingen och komma med förslag om hur
kostnaderna för rättshjälpen skulle kunna minska.
Översynen redovisades i februari 1992 och kostnads-
analysen visade att mellan 1986 och 1990 ökade
kostnaderna för rättshjälp genom offentligt biträde
med 98 %, för misstänkt i brottmål med 74 % och för
den allmänna rättshjälpen med 43 %. Biträdesarvode-
na beräknades stå för hälften av kostnadsökningen.
I betänkandet 1991/92:JuU26 om sänkt inkomst-
gräns för rättshjälp, som avslogs av riksdagen, skrev
utskottet: "Som utskottet redan konstaterat krävs
emellertid besparingar och effektiviseringar inom
rättshjälpsområdet och i detta syfte bör ske en samlad
översyn."
Det var våren 1992. I december 1992 kom ett nytt
delförslag som bifölls av riksdagen, nämligen att
rättshjälpsavgifterna och återbetalningsskyldigheten
för tilltalade i brottmål skulle höjas den 1 mars 1993.
Året därpå, den 1 juli 1994, inskränktes möjligheterna
till rättshjälp i form av offentligt biträde i asylärenden
där det finns beslut som vunnit laga kraft om avvis-
ning eller utvisning. För att få ett helhetsgrepp beslöt
regeringen i juni 1993 att tillsätta Rättshjälpsutred-
ningen och i september denna höst skall resultatet
redovisas.
I reservation 1 vill Vänsterpartiet utöka möjlighe-
ten till rättshjälp för funktionshindrade för att de skall
kunna driva ärenden om t.ex. socialförsäkringsersätt-
ning. Förvaltningsmyndigheter har utredningsskyldig-
het, och finns det brister skall de se till att de har
kompetenta utredare. Det skall inte avhjälpas via
rättshjälpen. Det skulle innebära att en advokat och
förvaltningsmyndigheten utreder samma ärende.
I reservation 2 föreslår Moderaterna att för-
slagsanslaget till rättshjälpen skall minska ytterligare
med 99 miljoner under budgetåret 1995/96. Dessutom
vill Moderaterna påskynda utredningen och samtidigt
ålägga den en rad nya uppgifter. Reservationen är en
kritik mot de direktiv de själva skrivit och haft god tid
att ändra på före regeringsskiftet. Justitieminister
Laila Freivalds har mig veterligt inte ändrat på den
tidigare justitieministern Gun Hellsviks direktiv.
Moderaterna skriver i reservationen "att utred-
ningen bör åläggas att pröva om inte ytterligare grup-
per av mål och ärenden kan undantas från rättshjälp
och föreslå skärpningar i fråga om den del den enskil-
de har att bära. Av intresse är bl.a. rätten till offentligt
biträde i vissa asylärenden, den återbetalningsskyl-
dighet i fråga om kostnad för offentlig försvarare som
åligger den dömde i brottmål, en allmän sänkning av
inkomstgränsen och införande av en ny grundavgift
vid överklagande."
Det är inte lite som föreslås i elfte timmen. Jag
förstår inte heller hur man skall få ihop de 99 miljo-
nerna. Uppdraget att pröva om flera ärenden kan
undantas från rättshjälpsområdet har utredningen
redan fått och utredaren har fria händer att komma
med förslag som inte ingår i utredningsuppdraget. I
uppdraget ingår att se över avgiftssystemet.
Avgifterna, som den enskilde skall bära, höjdes
den 1 mars 1993 så att alla som har en årsinkomst på
0 - 52 000 kr om året betalar en grundavgift på 460
kr. Sedan höjs avgiften successivt så att den som t.ex.
tjänar 200 000 kr och inte har försörjningsbörda har
en grundavgift på 7 000 kr och en tilläggsavgift som
maximalt kan bli tre gånger grundavgiften, alltså
21 000 kr.
Vi anser att utredningen noga skall pröva frågan
om avgifter och inkomstgränser utan att beordras till
att föreslå skärpningar. Besparingarna skall vägas mot
vad som står i rättshjälpslagen om att ingen av eko-
nomiska skäl skall vara förhindrad att tillvarata sina
intressen.
När det gäller utlänningsärenden står det i direkti-
ven bara att utredningen skall ta upp utskottets till-
kännagivande till regeringen den 22 april 1993 att
överväga om kostnaderna för offentligt biträde skall
belasta rättshjälpsanslaget. Den 1 juli 1994 inskränk-
tes möjligheterna till rättshjälp i ny ansökan i asylä-
renden, där beslut fattats om utvisning eller avvisning.
Om Rättshjälpsutredningen inte kommer med några
förslag angående rätten till offentligt biträde i vissa
invandrarärenden kan regeringen ge förslag, om det
anses möjligt och behövligt.
De nya reglerna om egenavgifter och asylärenden
får effekt först budgetåret 1995/96 och motsvarar en
besparing på 4 % av anslaget till den allmänna rätts-
hjälpen som bara utgör 40 % av hela rättshjälpsansla-
get. Det moderaterna vill hasta fram ger till innehållet
inga 99 miljoner budgetåret 1995/96. Påbörjade mål
och ärenden påverkas inte, utan bara den rättshjälp
som beviljats sedan lagändringarna trätt i kraft.
När det gäller ärenden inom den allmänna rätts-
hjälpen finns de stora besparingarna där rättshjälpen
kan göras subsidiär till rättsskyddsförsäkringar, vård-
nadsmålen, målen om underhållsbidrag och gemen-
sam ansökan om äktenskapsskillnad. Och Rätts-
hjälpsutredningen samråder med de utredningar som
nu ser över vårdnadsfrågor och underhållsbidragen.
Men en stor brist i direktiven är att det saknas en
översyn av kostnaderna för brottmål. Det upptäckte
jag först när jag skulle ställa en fråga om den s.k.
Lasermannen och hans många biträdesbyten som
slukat miljoner. Justitieministern gav mig svaret den
14 februari i år att Domstolsverket skall få i uppdrag
att undersöka hur reglerna för offentliga försvar till-
lämpas och om ökningen av antalet försvarsuppdrag
fortsatt. Reglerna för biträdesbyten skall ses över
liksom frågan om tillämpningen av reglerna har för-
ändrats under senare år.
Vi är inte beredda att frångå den bedömning av
medelsbehovet som görs i budgetpropositionen.
Rättshjälpsutredningen kan inte påskyndas. I dag är
det den 19 april, och utredningen skall ha sitt slut-
sammanträde i juni. Vi tycker att Moderaterna skall
ge den utredning som Gun Hellsvik tillsatte en ärlig
chans att sy ihop sina förslag. Jag är helt övertygad
om att utredningen skulle försenas med Moderaternas
förslag att rycka ut bitar.
I reservation 3 vill Moderaterna och kds privatise-
ra de allmänna advokatbyråerna. Utskottsmajoriteten
anser att allmänna advokatbyråer ger människor möj-
ligheter att välja, och undersökningar visar att många
vill ha den valmöjligheten. De allmänna advokatbyrå-
erna ger också staten kostnadsinsyn i advokatverk-
samheten. En stor del av deras löner utbetalas av
samhället, och kostnadsnivån är vägledande vid taxe-
sättningen av advokattjänster.
Men vi delar uppfattningen att det är nödvändigt
att avveckla byråer som saknar förutsättningar att bli
lönsamma. Men för de nordligaste byråerna, som har
en betydande social verksamhet i områden med advo-
katbrist, måste även andra skäl än de ekonomiska få
påverka bedömningen.
Allmänna advokatbyråers främsta uppgift är att ge
rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Det är ofta uppdrag
som privata advokater helst inte vill ha i goda tider
men som duger nu när uppdragen tryter. De skall
också åta sig uppdrag som god man och i andra fall
där det är svårt att få uppdragen utförda därför att
ersättning inte kan påräknas. Där täcks kostnaderna av
driftsanslaget.
Införandet av bonuslöner 1 juli 1987 ökade lön-
samheten. Men en resultatnedgång har skett under
budgetåren 1992/93 och 1993/94. En viktig orsak till
detta är departementspromemorian DS 1992:51, där
den dåvarande justitieministern ansåg att allmänna
advokatbyråer skulle avvecklas därför att regeringen
ansåg att statlig verksamhet skulle privatiseras.
Detta skapade oro och motsättningar som påver-
kade den trivsel som behövs för att utföra ett bra jobb.
Sedan blev det ingen avveckling. Den dåvarande
justitieministern sade i budgetpropositionen: "Jag har
därvid också beaktat att avvecklingen med all sanno-
likhet kommer att ge upphov till kostnader som är
betänkliga i det rådande statsfinansiella läget." Det
rörde sig om 90 miljoner kronor. Om regeringen haft
råd, skulle allmänna advokatbyråer ha avvecklats av
ideologiska skäl.
Det problem som tas upp i Moderaternas särskilda
yttrande är inget nytt. I Riksrevisionsverkets rapport
togs upp arvodesökning, timglidning, bristfälliga
kostnadsräkningar m.m.
I budgetpropositionen i januari 1992 säger dåva-
rande justitieministern: "Jag avser att efter årsskiftet
ta initiativ till överläggningar med Sveriges advokat-
samfund i denna fråga." Det handlade alltså om advo-
katarvoden och förslag till effektivitetsvinster.
Jag har många gånger frågat om resultatet av
överläggningarna, och vi socialdemokrater har tagit
upp frågan i motioner. Jag har inte sett något resultat
av överläggningarna utan har alltid fått beskedet att
frågan bereds i regeringskansliet. Nu äntligen kan vi
få svar av den tidigare justitieministern.
Vad som kommer att ge stabilitet åt timkostnads-
normen är ett förslag som justitieminister Freivalds
lagt fram och som nu har behandlats av Lagrådet.
Förslaget innebär att det skall slås fast att advokaterna
skall ha skälig ersättning. Taxan blir lagstadgad och
kan inte överklagas. Alltså kan inte den röra som
uppstod efter Högsta domstolens beslut den 19 mars
1993 upprepas.
I yttrandet säger Moderaterna också att det är an-
geläget att på olika sätt ingripa mot illojala och felak-
tiga debiteringar och att Rättshjälpsutredningen skall
få ytterligare direktiv. Illojala och felaktiga debite-
ringar är hårda ord, och visst finns det advokater som
saltar sina räkningar. Men ser ni inga andra skäl till
att det begärda arvodet prutas kraftigt?