Fru talman! Låt mig bara börja med att tacka utri-
kesministern för svaret på interpellationen. Orsaken
till att den ställs är ju att oron bland de omkring fyra
miljoner människor som bor i den här delen av ira-
kiska Kurdistan har ökat efterhand som det alltmer
har talats om att häva sanktionerna mot Irak och flyg-
förbudszonerna. Många börjar redan nu att planera
för att fly i en sådan situation eftersom man är över-
tygad om att Saddam Hussein i ett sådant läge natur-
ligtvis skulle göra allt för att ta tillbaka området, och
få tror annat än att ett sådant krig skulle kunna bli
mycket blodigt och drabba befolkningen hårt.
Oron förstärks ju också av att det internationella
samfundets hållning till irakiska Kurdistan och till det
självstyre som har etablerats sedan Gulfkriget inte
upplevs som klar. Det finns en betydande osäkerhet
kring hur omvärlden egentligen ser på situationen,
vilken långsiktig lösning man ser för regionen. Kur-
derna gjorde ju en gång uppror mot Saddam Hussein
på de allierades uppmaning. Upproret besvarades då
mycket brutalt av Saddam Hussein och ledde till en
massflyktssituation. För att skydda befolkningen
proklamerade USA, Storbritannien och Frankrike en
flygförbudszon för irakiskt flyg norr om den 36:e
breddgraden. Den flygförbudszonen gäller fortfaran-
de, men dess folkrättsliga legitimitet är oklar, efter-
som den saknar uttryckligt stöd i något av FN:s sä-
kerhetsråds beslut. Också det är förstås ett förhållande
som är en källa till oro för kurderna.
När jag ser på utrikesministerns svar tycker jag att
det i stora delar är bra. Hon säger sig ha stor förståel-
se för civilbefolkningens oro och menar att det är
självklart att kurderna måste skyddas om och när
sanktionerna hävs. Hon säger också att det finns stor
beredskap för att vidta lämpliga åtgärder i ett sådant
fall. Det är gott så. Men jag tror att det kurderna
framför allt efterlyser är en idé från det internationella
samfundet om hur en långsiktig lösning rent konkret
ska se ut. De vågar inte längre lita på allmänna dekla-
rationer. De vill veta vilka konkreta åtgärder som
planeras för att garantera deras säkerhet, om det alls
planeras några sådana. Jag skulle därför vilja be utri-
kesministern att ytterligare något utveckla vilken typ
av säkerhetsåtgärder som hon bedömer måste till för
att garantera säkerheten för kurderna på lång sikt.
Jag menar också att Sverige här kan spela en vik-
tig roll, både i EU och i FN. När det gäller EU är
detta förstås en europeisk fråga, delvis av allmänhu-
manitära skäl men också av flyktingskäl. Vi vet att
om det går snett i irakiska Kurdistan kommer mer-
parten av de kurdiska flyktingarna att söka sig just till
Europa. När det gäller FN är det ju FN som sitter på
de konkreta verktygen för säkerhet, dvs. den vakt-
styrka man har i dag. Den räcker dock inte på långa
vägar till för att skydda landet från ett angrepp söderi-
från. En fråga man kan lägga till är därför om Sverige
skulle vara berett att verka för en förstärkning av den
styrkan. Över huvud taget tror jag att just tydligare
handling och aktivitet från Sveriges sida i den här
frågan är vad många kurder i Sverige efterlyser.
Detta var frågan om säkerheten. När det gäller den
andra frågan som Yvonne Ruwaida har tagit upp,
stödet till det kurdiska självstyret, är jag glad att kun-
na konstatera att utrikesministern så tydligt säger att
Sverige stöder detta. Jag är också glad över det bi-
stånd som ges, 45 miljoner kronor hittills, och att man
nu också planerar ett utbyte på utbildningssidan.
Samtidigt måste man dock säga att också den här
frågan är oklar, dvs. hur såväl vi som omvärlden ser
på självstyret. Är man beredd att verka för den lös-
ning som det kurdiska parlamentet förespråkar, dvs.
en federal stat inom Iraks gränser? Har Sverige någon
uppfattning om den saken?
Jag stannar där så länge.