Herr talman! När massarbetslösheten växer fast
måste varje sten vändas för att man skall kunna hitta
åtgärder som kan bryta utvecklingen och skapa nya
jobb. Då står all ideologisk dogmatism och byråkra-
tisk stelbenthet i vägen för nya möjligheter. Då finns
inte en åtgärd utan ett batteri av olika åtgärder, som
var och en kan ge sin bit i pusslet för fler jobb.
I våras gick Folkpartiet i Gävleborgs län ut i en
enkät till småföretagare. Vi frågade hur de såg på
möjligheterna att anställa nya människor, särskilt
ungdomar, som på vissa håll i vårt län uppvisat arbets-
löshetstal i storleksordningen 40 %. Svaren var ned-
slående. Man hänvisade bl.a. till de direkt småföreta-
garfientliga följderna av de sjuklöneförändringar, som
regeringen och Centern drivit igenom tidigare. På
samma sätt ansågs oförmågan att återställa den för-
ödande återställaren inom arbetsrätten slå hårt mot
just småföretagare.
Av enkäten framgick dock klart att nya möjlighe-
ter att anställa t.ex. ungdomar skulle kunna öppnas
om arbetsgivaravgiften slopades. För att pröva effek-
terna av en sådan åtgärd borde försöksverksamhet i
ett hårt arbetslöshetsdrabbat län som Gävleborg kun-
na prövas. Arbetsgivaravgiften skulle kunna avskaffas
för ungdomar mellan 18 och 24 år som nyanställs.
Utskottet säger sig inte vara främmande för tanken
men avstyrker trots det motionen. I det mörker som
råder i massarbetslöshetstunneln borde ett ljus kunna
tändas för att man skall kunna hitta en väg ut ur mörk-
ret. Sverige har egentligen inte råd att låta bli att prö-
va. Har utskottet det?
Herr talman! I detta betänkande behandlas också
jämställdhetsfrågor, vilket inte direkt har framgått av
de tidigare fem timmarnas debatt. Jag konstaterar
också att statsrådet passade på att gå. Jämställdhetsar-
betet, som drog i gång på allvar under 60-talet, har på
väldigt många sätt förändrat vår tillvaro. Förutsätt-
ningarna för ett mer jämställt liv, såväl i arbetsliv och
politik som i hemmet, har förbättrats väsentligt för
såväl kvinnor som män. Men visst tvingas fortfarande
väldigt många kvinnor kämpa mot fördomar och dis-
kriminerande attityder för att kunna hävda sin rätt till
lika rättigheter och lika lön. Dit är det fortfarande
långt, långt kvar.
Till det mest oacceptabla i många kvinnors vardag
är fortfarande hotet om våld, misshandel och sexuella
övergrepp. Kvinnofrid är ett i många sammanhang
okänt begrepp. Det är skrämmande och helt oaccepta-
belt att så många kvinnor ständigt skall behöva gå och
vara på sin vakt gentemot kända och okända män. Det
är en skam att kvinnojourer skall behöva finnas - men
en räddning för många att de finns. De kvinnor som
där gör en insats för sina medsystrar är värda mycket
respekt och tacksamhet.
Men i dagens jämställdhetsdebatt är många män
tysta. De tycker debatten domineras av mer eller
mindre militanta feminister, åtminstone den debatt
som hörs - den som män hör. Och här hör och uppfat-
tar vi många gånger väldigt olika. Män tycker sig inte
längre ses som partner i kampen för jämställdhet, utan
att de bara framställs som problemet. Då blir det mer
könskrig än jämställdhetsarbete. Men jämställdhet är
inte någon kvinnofråga - den har män precis lika stor
rätt till.
Herr talman! Jämställdhet handlar ytterst om den
enskildes rätt att själv kunna forma sin tillvaro utan
tvingande traditioner eller fördomar, inte att män och
kvinnor skall vara så lika som möjligt. Det är de inte,
även om det självfallet finns stora variationer bland
män och bland kvinnor. I ett jämställt samhälle görs
inte allting till hälften av män och till hälften av kvin-
nor, utan av människor oavsett om det är män eller
kvinnor. Bristen på jämställdhet slår olika hårt mot
enskilda män och enskilda kvinnor. Lika riktigt som
det är att lägga ett genusperspektiv på samhällsanaly-
sen, är det att det för den enskilda kvinnan eller man-
nen inte ger ett personligt svar.
Att erkänna att män och kvinnor - liksom olika
individer sinsemellan - är olika är inte att ge upp
kampen för jämställdhet. Att förneka det är att skänka
bort trovärdigheten till dem som inte vill ha jäm-
ställdhet. Det är inte för att vi alla är lika som vi skall
ha jämställdhet, utan just för att vi inte är lika men har
lika rätt till makt och ansvar på vars och ens egna
villkor. Lika värde handlar inte om att förneka olikhe-
ter. Såväl i hem som i samhälle behövs både män och
kvinnor - tillsammans kompletterar de varandra.
Jämställdhetsarbetet har hittills i mycket handlat
om hur kvinnor varit undertryckta och diskriminerade
- och fortfarande är. Men i det moderna samhället
utestängs också män från viktiga områden. I hem och
i sociala relationer dominerar kvinnliga värderingar
och förhållningssätt, som ofta utestänger män från att
delta utifrån sina förutsättningar, som gör att män
kommer i underläge.
Kvinnor känner ofta vanmankt inför oförstående
män, som förnekar att kvinnor är utsatta för subtila
utestängningsmekanismer i arbetsliv, samhälle och
politik, eftersom de präglas av manliga synsätt och
värderingar, som blivit normbildande. Kvinnor kan
med all rätt hävda att kvinnliga synsätt och värdering-
ar har mycket att tillföra på de områdena.
På samma sätt kan män känna vanmakt när de i sin
tur hör kvinnor säga att allt skulle bli bra om bara
männen tog sitt ansvar för hem och familj. Samtidigt
upplever de kvinnors oförståelse inför att hem och
barn kan skötas på annat än kvinnors vis. Jämställdhet
förutsätter att den som har makt och ansvar delar med
sig både i hemmet, i arbetslivet och i politiken. Men
det är inte alltid en fråga som löses med politiska
beslut.
Herr talman! Varför är män ofta så tysta om sina
innersta tankar? Varför blir män så ofta destruktiva
mot sin omgivning och särskilt sig själva när tillvaron
brakar samman? Väldigt många män faller då - allde-
les oavsett vad de tänkt sig - tillbaka i traditionellt
manliga rollbeteenden. Det sitter mycket djupt. Män i
kris är dock ofta mer utsatta och mer ensamma än
kvinnor, som inte alltid men ändå oftare har lättare att
prata och lättare att vända sig till sina medsystrar.
När regeringen i mitten av 80-talet började jobba
med den moderna mansrollen insåg man att utsatta
män också behöver stöd. Att vara utsatt har inget att
göra med vem som bär hela eller delar av ansvaret för
krisen. Stöd till mäns krishantering framhölls därför
som en viktig insats.
Fortfarande kämpar ideella mansjourer ofta i
motvind. Visst kämpar också kvinnojourer nu allt
oftare mot snäva resurser, men få ifrågasätter det
självklara i deras existens. Inom budgeten för jäm-
ställdhet finns ett anslag C 3, från vilket bidrag ges till
bl.a. kvinnojourernas riksorganisation. Det är utmärkt.
Man gör en ovärderlig insats för utsatta kvinnor. Men
det borde vara lika naturligt att Sveriges Mansjourers
Riksorganisation kunde få bidrag därifrån till sitt
arbete på riksnivå. Det är ovärderligt för utsatta män,
för utsatta kvinnor och i högsta grad för jämställdhe-
ten. Utskottets skrivning vittnar bara om samma för-
strödda okunnighet och ointresse som kvinnojourerna
länge mötte i början.
Herr talman! Jag står givetvis fortfarande fast vid
yrkandena 1 i motion T230 och 4 i motion A808 men
avstår från att yrka bifall.