Herr talman! Det var ett anförande värdigt vilken förstamajtalarstol som helst, om det inte berodde på innehållet.
Jag börjar i den ände som Anders W Jonsson började. Vi har precis samma syn som ni när det gäller behovet av mer jobb, för det är jobben och företagandet som ser till att vi får pengar att fördela till välfärden. Skillnaden mellan er och oss är att vi tror att det är klokt att använda pengarna till att investera i till exempel järnvägar, bostadsbyggande och liknande som skapar jobb, medan ni tror att så fort vi sänker skatten lite grann kommer det att skapa jobb i sig. Det har ju visat sig att det inte fungerade. Arbetslösheten har ju ökat under den tid som ni har suttit vid makten.
Det är fler som jobbar; det har ni rätt i. Men samtidigt har antalet invånare i Sverige ökat med ungefär 700 000, så det vore väl konstigt om inte också några av dem skulle jobba. Annars skulle arbetslösheten ha varit skyhög. Det jobbar fler i New York än vad det gör i Stockholm därför att de är fler. Det är väl inte så konstigt.
Frågorna om de privata och vinsterna i välfärden är inte något som vi klarar under ett replikskifte. Men vi säger att vi ska se till att de skattepengar som svenska folket betalar ska användas till det vad det är tänkt, alltså till hälsovård, sjukvård och skola, inte till vinster.
Vi utesluter inte att det finns privat företagande inom sektorerna. Självklart ska det finnas det, men det måste finnas regler som gör att man inte kan använda skattepengarna till något annat än vad det var tänkt. Vi kan inte stå och titta på när man skickar vinster till andra länder för att slippa beskattning, till exempel. Vi är väldigt klara med vad vi tycker och tänker i frågan.
(Applåder)