Herr talman! Ska vi tala om vad som bygger psykisk ohälsa i Sverige tycker jag att vi ska börja tala om skolan. Det är det stora paradmisslyckandet för borgerligheten där 30 procent av alla ungdomar i Sverige, mest arbetarklassens barn, inte får betyg till gymnasiet. Det är en skräck för de barnen. Det är de som också faller ut och mår psykiskt dåligt. Man kan följa det linjärt. Det är där ni borde ha gjort någonting, och det borde ha gjorts för länge sedan.
Så är det. Psykisk hälsa handlar om vad man har med sig i bagaget. Det handlar inte om de tillfälliga anställningar man kan få i sex månader på restaurangen som är subventionerade av staten. Det har inte höjt den psykiska hälsan i ungdomsgruppen. Det måste jag tyvärr berätta för dig. Du kan gå tillbaka till dina kompisar, till exempel Jan Björklund i Folkpartiet, och titta på kurvor för skolresultaten. Sedan kan du följa dem linjärt in i den psykiska ohälsan. Så ser den kurvan ut.
Valfriheten är liksom er våta handduk ni lägger ut. Det låter som: Oj, vad vi kan välja. Vi tycker också att det är bra med valfrihet. Men när det gäller etableringsfrihet tycker vi att det är landstingen som ska se till: Var behöver vi vård någonstans? Det ska gälla oavsett om det är i Östersund, Stockholm eller Grängesberg.
Det är att ta sitt ansvar som politiker att se till: Var ska vi öppna den nya vårdcentralen? Var ska vi ha psykiatrisk öppenvård någonstans? Det är inte vårdjättarna som ska bestämma det. Det är inte de privata företagen som ska bestämma var de ska etablera sig.
Vi är helt för valfrihet. Jag skulle så gärna vilja se Stadsmissionen och andra, Fryshuset och vad som helst, starta företag som är non-profit. Men vilka ska bestämma var vården ska ligga? Tycker du att det är vårdföretagen eller att det är landstingen som ska göra det? Du tycker att det är företagen som själva ska bestämma. Då blir det kanske som här i Stockholm.