Fru talman! Jag ska inte upprepa det som sades i
svaret, men jag vill kommentera något av det som
Ester Lindstedt-Staaf tog upp.
Jag uppfattar det i och för sig inte som att man
skulle förändra beviskraven. Det finns naturligtvis ett
inbyggt problem med att människor som inte ser inte
kan utpeka gärningsmän, och på samma sätt kan det
finnas inbyggda svårigheter för de människor som har
svårt att berätta.
Jag tror inte att någon är betjänt av att vi skulle
sänka beviskraven eller göra om det systemet: Det
handlar ju också om rättssäkerhet. Men rättstrygghe-
ten för dessa utsatta personer tror jag ändå måste
bygga på att vi måste öka kunskapen. Forskningen
måste gå framåt. Det här har fortfarande inte varit i
kraft ett år, så det är för tidigt att säga hur det ska
vara. Kunskapen måste också överföras till berörda
myndigheter, så att man blir bättre på att bemöta
brottsoffer med de specifika problem som det inne-
bär.
Sedan finns det i och för sig inget som hindrar att
även andra personer kan berätta om vad som har sagts
i andra sammanhang, men det är klart att med det
system vi har kan det inte vara lika mycket värt som
när någon själv berättar om något. Till skillnad från
andra länder har vi ändå inget förbud mot att det förs
fram vad en person har berättat i något annat sam-
manhang.
Jag tror sammantaget att det viktigaste är att lyfta
fram forskningen och öka kunskaperna hos alla be-
rörda myndigheter. Naturligtvis är detta inte bara en
rättslig fråga. Det är väl också därför som interpella-
tionerna har ställts till socialministern: Det är ju
många gånger en social fråga.