Herr talman! Det är roligt att få ägna tiden åt frågor som har så stort gehör hos såväl unga som gamla. Det är roligt med politik som engagerar och inspirerar till handling.
Jag träffar elever till exempel på Påskallaviksskolan i Oskarshamn som har bildat miljöråd och som källsorterar på skolan.
Det är familjeföretaget som har blivit Läckeby Water och som nu expanderar och tillverkar och säljer vattenpumpar över hela världen.
Det är Sustainable Sweden, som målmedvetet arbetar med att samordna miljöföretag i sydöstra Sverige. På så sätt underlättar man för miljöexporten.
Jag måste säga att jag imponeras av alla jag möter som är så otroligt uppdaterade, av sopsortering, energilampor, att undvika standbylägen och att köpa etanolbil, av alla de människor som har sett Al Gores film och som nu kräver handling från oss beslutsfattare. Det är förpliktande för oss alla i den här kammaren.
Jag besökte regeringens klimatseminarium förra veckan, en heldag i Vinterträdgården på Grand Hôtel för att visa att fler i regeringen nu har förstått, eller i alla fall börjar förstå, allvaret i klimathoten. Rubriken som visades på en
power point
mellan varje föreläsare var
Nuläget och framtida åtgärder
. Nuläget stod namnkunniga professorer för tillsammans med bland annat EU-kommissionen och framstående företagare. Men de framtida åtgärderna, som jag antog att regeringen skulle komma med, lyste med sin frånvaro, precis som i det betänkande som vi nu ska debattera, MJU5, med en ständig hänvisning till en klimatproposition 2008.
Statsministern inledde med ett verkligt - och jag menar det - vackert tal. Han berättade att han nu reser land och rike runt för att besöka passivhus i Alingsås, smältande isar i Svalbard, etanolfabriker och biogasanläggningar. Sedan varnade han alla med ett finger, alla dem som under betydligt längre tid varit insatta i och medvetna om frågans storhet, för att vilja ha frågan för sig själva, för att inte vilja släppa in andra på området. Jag tror inte att det är någon som vill stänga någon ute, allra minst beslutsfattare som regering och riksdag.
Välkomna alla till miljöarbetet, till arbetet med att minska utsläppen och därmed hotet mot vårt gemensamma klimat! Okej för att insikten har kommit i senaste laget - ungefär samtidigt som sänkta opinionssiffror. Men i stället för att som Reinfeldt kräva förståelse för att vara sen i starten tycker jag att högeralliansen ska koppla ur handbromsen, flytta foten från bromspedalen och gasa, kanske till och med rivstarta lite - naturligtvis med ett miljövänligt drivmedel. Men varje gång vi säger att vi ska börja här hemma för att lyckas har vi en ständig diskussion om att det i stället ska ske globalt och på EU-nivå.
Vi måste ha ett djärvt klimatmål, av flera orsaker: för att vi ska ta vårt ansvar som ett land med relativt höga per capita-utsläpp, för att visa andra länder att vi menar allvar och för att kunna spela en fortsatt viktig roll i internationella förhandlingar.
Nu har till och med EU satt ett mål, och under våren ska också landfördelningen göras. Frågan är: Hur djärvt ska då Sverige vara? Ja, om vi inte börjar ta mål, åtgärder och kostnader blir det bara svårare och dyrare ju längre tiden går.
En minskning av utsläppen på minst 80 procent till 2050 måste ske, och vi vet att för en del kommer den här utmaningen att bli betydligt större än för andra. Det gäller för USA till exempel, som i dag står för de största utsläppen i världen, som nation eller per capita. Det gäller för Kina och för övriga utvecklingsländer, som står i begrepp att öka både välstånd och tillväxt och samtidigt av oss andra förväntas, och säkert också själva har visionen, att hålla utsläppen nere.
Det finns ingen anledning att vänta till klimatpropositionen 2008 innan vi kan besluta oss för ett mål. Vi kan här och nu besluta om minst 30-procentiga minskningar. Jag är helt övertygad om att det är en mycket lätt börda för miljöministern att bära till rådsmötet i vår.
På EU-nivå borde vi vara drivande för en sektorsintegration av klimatfrågan. Toppmötet borde fatta beslut om att varje relevant sektorsråd ska utarbeta en strategi för hur klimatutsläppen ska minska i relation till det nyligen fattade beslutet om reduktion till 2020.
Vi borde arbeta för ett EU-initiativ för en utvecklad global utsläppshandel, som inkluderar möjligheten att frivilligt ansluta sektorer. Det skulle kunna innebära att till exempel Kina och Indien kommer in i systemet på ett smidigt sätt och skulle samtidigt gynna de här länderna eftersom det stimulerar utländska direktinvesteringar med en modern, koldioxidsnål teknik.
Ett förslag är att närma oss en miniminivå på miljöskatter med bäring på klimatfrågan, där initiativet borde vara den öppna samordningsmetoden, som inte rubbar självbestämmandet men som sätter fokus på de länder som inte har styrande skatter eller avgifter. Det är naturligtvis också en fråga om konkurrensneutralitet.
Jag tycker att regeringen låter lite som Alfons Åberg, ni vet han som säger "jag ska bara" och "sedan": Vi ska bara utreda lite till. Vi ska bara fråga fler experter om råd. Ingenting ska göras före klimatpropositionen 2008.
Nog är det märkligt att regeringen avvaktar i just klimatfrågan med hänvisning till att man vill göra rätt saker, att man vill att det ska förankras hos forskare, parter och olika intressenter. Så lät det inte när chockhöjningarna i a-kassan skulle införas. Så lät det inte när vuxenutbildningen bantades. Så låter det inte när statens egendom ska säljas ut. Så låter det bara när vi ska göra insatser för att minska koldioxidutsläppen.
Folkpartiet undrade här förut om regeringen är ense i klimatpolitiken, och därför hade vi morgonens debatt.
Det finns någonting som oroar mig. Jag läste nyligen morgontidningen. Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster försöker där att prata bort IPCC:s rapport. Och på fullaste allvar menar han att klimathotet är överdrivet. Temperaturökningarna framöver kan visserligen vålla problem, men de naturliga variationerna har varit betydligt större, och det är snarare miljörörelsens krav som driver på en allt snabbare uppvärmning av jorden. Han avslutar med: "Sverige bör sluta satsa flera miljarder kronor varje år på lokal miljömässig hållbarhet, och i stället satsa pengarna på de större tekniksprången som verkligen kan ersätta fossil energi. På vägen dit bör Sverige bejaka tillväxt, ökad handel och transporter."
Jag hoppas att Svenskt Näringsliv som i vanliga fall har många alliansöron att viska i inte har det i den här frågan. Men dessvärre är detta uppfattningar som också är rotade i den moderata riksdagsgruppen. Ledamoten Jan Ericson skriver i sin blogg. Han menar att Sverige inte ska gå i spetsen på miljöpolitikens område med motivet att det allvarligt skadar Sveriges ekonomi, konkurrenskraft och arbetsmarknad. Uppenbarligen har miljöpolitiken drivits av "en liten grupp svenska miljöfanatiker som helst av allt vill slå undan benen för svenska företag, transporter och arbetstillfällen i Sverige, trots att det inte påverkar jordens totala miljö ens marginellt". Men Ericson är ändå hoppfull och avslutar med att säga: Den nya regeringen verkar bli en stark motkraft mot de destruktiva miljöfanatikerna.
Som vanligt har vi en debatt om antingen-eller, svart eller vitt, tillväxt eller sämre levnadsstandard. Antingen tror man på teknikutveckling eller så slår man undan benen på industri och utveckling - detta trots att Sverige under socialdemokratiskt styre blev ett av de första länderna i världen där utsläppen minskade samtidigt som tillväxten ökade. Vi minskade utsläppen av växthusgaser och har bland de lägsta utsläppen per capita bland världens industriländer. Det är en minskning med över 3 procent sedan 1990. Samtidigt har tillväxten ökat med 30 procent.
Hade kammaren röstat på de moderata reservationerna hade vi i stället haft 20 procent högre utsläpp av koldioxid. Jag skulle under den här debatten gärna vilja få ett svar på om Svenskt Näringsliv och moderata riksdagsledamöter är ute och cyklar i debatten eller om de har stöd för sin argumentation hos högeralliansen.
De insatser som har gjorts och som har föreslagits där Sverige går i spetsen kommer att gynna export. De kommer att gynna tillväxt, och de kommer att gynna klimatet globalt. Det finns så mycket att göra. Jag tror att vi är helt överens om att vi har en gemensam uppgift. Vi har till exempel föreslagit 2 miljarder kronor för forskning och investering för att stärka utvecklingen av solenergi, vågkraft, vätgas och bränsleceller. Det handlar om att förbereda införandet av kilometerskatt för den tunga lastbilstrafiken, både för att gynna andra trafikslag och för att gynna de åkerier som tar sitt miljöansvar. Det handlar om att riva upp nedläggningen av de lokala klimatinvesteringsprogrammen. Det handlar om att införa gröna certifikat för bränsle. Det handlar om att låta trängselavgiften gå till kollektivtrafiken. Det handlar om att ta initiativ till en höjd lägstanivå för miljöskatt inom EU genom öppna samordningsmetoden. Vi vill fördubbla etanolinblandningen i bensin och införa inblandning av biodiesel. Vi vill göra det enklare och ekonomiskt fördelaktigt att välja kollektivtrafik. Vi vill ha en verkningsfull utsläppshandel för flyget för att bryta ökningen av flygtrafiken och låta flyget bära sina egna miljökostnader. Det finns så mycket att göra, kära vänner. Det går inte att vänta på en kommission som talar om sanningen eller det enda rätta. Det är dags att flytta foten från bromspedalen. Jag yrkar bifall till reservationerna 10 och 11.
(Applåder)
I detta anförande instämde Aleksander Gabelic, Ann-Kristine Johansson, Jan-Olof Larsson, Ronny Olander och Helén Pettersson i Umeå (alla s).